Som det där klippet från sena 90-talet när han hördes gorma ”J'vais te faire courir, rouquin, va! Pédé!” efter en manlig, rödhårig demonstrant och journalist. 

“Rouquin” betyder typ rödtott och pédé är ett nedsättande ord för homosexuella. 

Han ropar det med avsky och aggressivitet, att han ska få “rödtotten” att springa. Sedan skrattar han förtjust och säger till sitt entourage – och inför kamerorna – att aggressionen fick honom att “känna sig ung på nytt”.

Samma slags skratt möter han mig med – förtjust och uppsluppet. Det går sedan som en röd tråd genom intervjun – ofta, precis som i klippet, följt av något som är, eller nästan är, ett uttryck för hat.

Mig slår han ut armarna för som vore jag en i hans entourage. Välkommen, säger han med det där skrattet. I regel avskyr han journalister, lägger han till med förvriden min.

– Fast jag tycker om svenskar, säger han.

– Ja, inte alla förstås, lägger han till.

Kärlek och hat om vartannat.

– Du vet, jag träffade din landsman Olof Palme en gång i tiden.

Han håller en hand på min axel. 

Jaha, hur gick det då mellan er?

Jean-Marie Le Pen blir allvarlig och säger att Olof Palme visserligen var skarp men också en sann vänsterman. Han betonar ordet ”vänsterman” på ett alldeles särskilt vis, med ett utdraget vokalljud i det franska ordet gauche (vänster) och ett väsande sche-ljud.

– Men jag är inte den som attackerar mina motståndare i döden, säger han och skrattar på nytt.

Han vill veta om jag har tid att lyssna på honom. 

Jag har all tid i världen 

Aggressiv men inte långsint

Jag hade precis träffat hans dotter, Marine Le Pen, i korridoren mitt emot i EU-parlamentet i Strasbourg där vi befinner oss. Året var 2013. Marine Le Pen ville särskilt träffa svenskar för att partiet hon leder och som pappa Jean-Marie grundade, Nationella fronten, ville inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna inför EU- parlamentsvalet 2014.

– Vill du träffa pappa också, frågade hon med mjuk stämma.

Hon hade precis sagt att de träffas “alldeles för sällan”, hennes pappa och hon, även om hon offentligt redan påbörjat ”la dédiabolisation” – putsandet av den bruna fasad som Nationella fronten drogs med.

Hon har nog ärvt det där sättet av sin far, tänker jag senare när jag har honom vid min sida. Att pendla mellan värme och aggressivitet. En varm och mjuk röst när hon talar om sin far eller om mannen som då fortfarande är hennes partner, Louis Aliot – numera borgmästare i den sydfranska staden Perpignan. 

Men så fort en fråga ställs som ifrågasätter narrativet det minsta lilla kommer den hårda tonen fram. 

”Är inte Sverigedemokraternas rötter inom nazismen ett problem för den Nationella fronten?”

Den frågan gjorde henne aggressiv.

– Det är ett fruktansvärt fokus på bara vissa partiers historia. Jag undrar hur mycket skit ni gräver upp ur de partier med rötter i kommunismen eller de socialdemokraterna som de facto hjälpte nazisterna. Sverigedemokraterna är ett demokratiskt, patriotiskt parti med sunda värderingar, skäller hon.

Men hon är inte den som är långsint. Efter några följdfrågor accepterar hon frågor om andra teman utan krusiduller. Säger saker som på den tiden, för snart ett decennium sedan, fortfarande var kontroversiella. 

Att islam har särskilda problem med demokrati. Att hon vill ha kontroll över gränserna. Att invandrare som kommer till Frankrike ska assimileras och inte integreras. Och vill de leva som i sina muslimska länder “kan de lika gärna flytta till något av alla de länder som har sharia-lagar. 

När hon uttalar ord som ”muslimer”, ”sharia” och ”huvudduk” grimaserar hon märkbart, inte helt olikt sin far. Det gör hon än idag.

Till pappa Le Pen hinner jag bara börja utveckla en naiv men rak fråga.

Ditt parti och du kallas för rasister…

Han höjer hakan och slår sig för bröstet

– Vet du vem som var den första i Frankrike att ha en svart och en arab på min lista, undrar han.

Jag gissar att det var han och noterar samtidigt att han betonar orden “svart” och “arab” på samma sätt som när han kallade Olof Palme för “vänsterman”. Även han, som är så känd för att vara frispråkig, tycks hålla inne med mycket av det han egentligen tycker.

Var det du?

– Jajamen. Inte kan man väl vara rasist om man gör så?

Anklagad för tortyr

Jean-Marie Le Pen och hans idéer var början på en ovanligt framgångsrik, högerextrem saga i efterkrigstidens Europa med Förintelsen i färskt minne 

På 50-talet var han en ung juridikstudent, engagerad i olika nationalistiska studentorganisationer. Den nationalistiska övertygelsen fick honom att gå med i den franska armén och tjänstgöra i två kolonialkrig för att försvara Frankrikes fortsätta dominans. Först Indokinakriget och sedan Algerietkriget. 

Under kriget i Algeriet ska han ha ägnat sig åt systematisk tortyr. Vittnesmål och rapporter från den tiden pekar på att franska styrkor, inklusive de enheter där Le Pen tjänstgjorde, torterade misstänkta medlemmar av motståndsrörelsen Front de Libération Nationale (FLN) för att pressa ur dem information. Vittnesmålen gör gällande att han fann njutning i tortyren som han främst ägnade sig åt nattetid. 

Själv har han konsekvent nekat till anklagelserna och bland annat stämt dagstidningen Le Monde för förtal efter att de publicerat en granskning med vittnesmål och bevismaterial, men rätten dömde att de hade trovärdiga källor och inte kunde fällas.  

– Vittnesmålen som de har samlat ihop kommer från fem FNL-medlemmar, det vill säga terrorister! Det är uppenbart att det handlar om en komplott, manövrerad av vänsterregeringen, sade han i en intervju 1985 när anklagelserna först riktades mot honom.

Det upprepade han även till mig, den där gången då jag intervjuade honom i Strasbourg.

Hur det än var så kom Jean-Marie Le Pen hem från kriget stärkt i sin nationalistiska och anti-kommunistiska övertygelse. Väl hemma engagerade han sig politiskt för poujadisterna, blev en av de yngsta parlamentarikerna någonsin i nationalförsamlingen på 60-talet.

1972 grundade han ett eget parti – Nationella fronten – tillsammans med bland andra tidigare Waffen SS-medlemmen Pierre Bousquet och fascisten Roland Gaucher.

Partiet var emot “massinvandring”, propagerade “fransmännen först”, var för dödsstraff och abortförbud, bland annat. Jean-Marie Le Pen sparade inte heller på antisemitiska, homofoba och rasistiska uttalanden – nästan alltid ackompanjerat med antingen fräsande aggressivitet eller sitt karakteristiska skratt. Han blev genast partiets mest framstående figur.

Rika vänner byggde imperiet

Men den koleriske, samtidigt karismatiske Jean-Marie Le Pen hade inte kunnat bli en riktigt stor maktspelare om det inte vore för förmögna vänner som stack till honom pengar. Mest anmärkningsvärd bland dessa var Hubert Lambert, en rik fransk industrimagnat och arvtagare till Lambert-familjens förmögenhet som hade växt sig stor inom cementindustrin. Lambert var en hängiven Le Pen-anhängare. När han dog 1976 lämnade han därför en stor del av sin förmögenhet till Le Pen, inklusive en lyxig villa, i princip ett slott i Saint-Cloud utanför Paris.

Arvet gav Le Pen de ekonomiska medel han behövde för att stärka sin politiska verksamhet och finansiera Nationella fronten (numera Nationell samling). Arvet går nu vidare till hans tre döttrar, bland dem Marine Le Pen.

Under intervjun låter jag honom i lugn och ro utveckla sina idéer. Jag spelar in samtalet och lyssnar på hans röst nu när han är död. Det är en lång utläggning som går ut på att en “global elit” skapar krig i Mellanöstern för att Frankrike och Europa ska “invaderas” av invandrare.

– Det handlar, min kära svenska väninna, om ett planerat folkutbyte.

Det är en klassisk antisemitisk och rasistisk trop. Ord som tycks upprepas från var och varannan politiker idag, nästan oavsett politisk bakgrund.

Det är arvet han lämnar efter sig. Jean-Marie Le Pen är död och snart begraven – men hans idéer vinner mark.

Nu är det är upp till dem som är kvar om han kommer att skratta gott eller vrida sig i sin grav.