Det är söktermer som exploderat i popularitet efter Uppdrag Gransknings granskning i tre delar om diabetesläkemedlet som också används för att gå ner i vikt. Den dansanta vinjetten med klubbtrummor basunerar ut:
”Skinny. Thin. Tiny. Win.”
Tittaren följer med reporter Erik Galli när han ljuger för ett par nätkliniker med hjälp av AI-bilder på en överviktig person. Han får snabbt ut Ozempic på spruta och tar omedelbart ett par själv.
Bruket problematiseras aldrig, och att reportern själv haft en ätstörning nämns kort utan att sättas i kontext.
Det som hade kunnat stanna vid ett UG-reportage om dåliga nätläkare, knappast nytt men ett ämne där det finns viktiga granskningar att göra, förvandlas snabbt till märklig reality-tv där tittare blir närmast medberoende.
Erik Galli beskriver hur han äcklas av kollegor som fikar på jobbet, och att han känner sig bättre än dem för att han inte äter. Känslan tillskrivs medicinen. Han säger att hungern är ”som bortblåst” och att det är "lite weird” att inte vara hungrig.
Som att ge sprit till alkoholist
Uppdrag Granskning säger att de vill ställa viktiga frågor om hur poppismedicinen Ozempic används rätt och fel. Ändå ställs noll frågor när reportern gör sig själv till huvudperson. Tvärtom uppmuntras och bejakas användningen som ett nyfiket journalistiskt grepp. Bruket problematiseras aldrig, och att reportern själv haft en ätstörning nämns kort utan att sättas i kontext.
Klippbilder förklarar att det kan vara dödligt för de som har eller haft en ätstörning att använda läkemedel för att gå ner i vikt. Men ingenstans kopplas det ihop med reporterns egna bruk. Istället kallar han en låda full med Ozempic för en godislåda.
Liknelsen som ligger närmast till hands: SVT köper ett par sjuttisar vodka till en nykter alkoholist och säger rock n' roll, sup som fan samtidigt som vi gör ett program om hur lätt och spännande det är att köpa sprit från den svarta marknaden. Och beskriv känslan när du är full! Är det inte härligt!?
Vem drar i nödbromsen?
I pressreleasen för programmet säger SVT att man ställer frågan om hur man säkerställer att medicinerna når de som behöver dem mest, och hur man ser till att medicinen och hypen inte orsakar mer skada än nytta. Det är ironiskt nog frågor som SVT borde ställt om den egna produkten.
Oavsett vad som är sant känns avsaknaden av redaktörskap farlig på riktig.
Antingen visste SVT om, och gick med på, att den smala reportern själv skulle använda Ozempic-sprutorna och därmed utsättas för fara. Eller så hade man ingen aning – och då borde det klippts bort. Oavsett vad som är sant känns avsaknaden av redaktörskap farlig på riktig. Hur långt ska unga reportrar gå i SVT:s jakt på unga tittare? Vem drar i nödbromsen?
Trots de otroliga riskerna med att beställa och injicera okända substanser i kroppen behandlas det nästan som ett skämt. En intervjuperson beskriver processen som enkel och problemfri. Reportern upprepar själv budskapet efter en egen beställning från den svarta marknaden:
– Även om mina flaskor och det jag fått hem innehåller det som påstås betyder inte det att det är säkert att köpa från svarta marknaden.
Så svag är Uppdrag Gransknings enda brasklapp om läkemedel som man alltså inte vet är sterila eller säkra att bruka, och som reportern sedan injicerar i sig själv. Produkten var rätt och det gick bra för mig också, är andemeningen.
Delarna med Erik Gallis personliga upplevelse ogiltigförklarar resten av premissen och alla försök till seriös journalistik.
Ätstörningar och undervikt är på liv och död men de enda konsekvenserna av Ozempic-bruket som tittaren får ta del av är att reportern blir lite bubblig i magen, inte orkar lyfta lika mycket på gymmet och blir lite extra bakis morgonen efter att ha druckit på en middagsbjudning.
Bygger upp falsk spänning
Granskningen är som bäst när drabbade personer berättar modigt och klokt om ätstörningar och demoner, om hur samhället behandlar och snackar om överviktiga och den ångest, stress och det självhat som de själva upplevt. Här glimtar det program som kunde varit.
Hela programmetborde handla om dem. Istället är de knappt med till förmån för intetsägande dramaturgi och falsk spänningsuppbyggnad. När det andra avsnittet börjar bär reportern dold kamera utan att det är motiverat. Allt som händer är att Erik Galli besöker ett nätapoteks lokaler i Eslöv, misslyckas med att hämta ut andra mediciner som apoteket inte har, och att en vänlig kvinna visar honom dörren. I bakgrunden spelas mystisk musik.
Vad tror SVT att de visar?
Eslövsexemplet är talande för hela granskningen. Segern tas ut på förhand utan något egentligt innehåll. Inga frågor blir besvarade. Alla förklaringar är svaga eller tvetydiga. Det är ett hafsverk.
Det är ett desperat och sargat utgivarskap som utsätter reportrar och tittare för fara.
Folk gör som du gör och inte som du säger. Gång på gång i tre avsnitt erbjuder Uppdrag Granskning en buffé av metoder, försäkringar och positiva eller okritiska uttalanden till varenda person som har eller haft en ätstörning och som letar efter fotfästen och ursäkter. Det är ett desperat och sargat utgivarskap som utsätter reportrar och tittare för fara med en gör-det-själv-guide för den moderna ätstörningen.
