En ung tjej från Norrland flyttar till Stockholm. Efter att ha drivit runt i några år får hon jobb på en reklambyrå. Hon flyttar in i ett andrahandslägenhet i Vasastan och börjar dejta en nördig akademiker med kompisar i kulturvärlden. Via honom får hon tillgång till ett sammanhang vitt skilt från arbetarklassfamiljen och bruksorten hon är uppvuxen i.
Elin Grelssons senaste roman ”Inget ska växa över mig” skildrar på många sätt den kvinna som blivit norm i vår huvudstad. Hon är vit och heter Jenny och har basilikaplantor i köksfönstret. Hon konsumerar märkeskläder när de är på rea och sjunger karaoke med sina tjejkompisar på helgerna. Det som kan uppfattas som en borgerlig präktighet är snarare en överlevnadsstrategi, ett sätt att ta sig fram i ett klassamhälle där den som inte har socialt eller kulturellt kapital måste ge sken av att ha ekonomiskt, vilket Grelsson skickligt gestaltar i romanen.
Konflikten uppstår i mötet med Sebastian, den nördiga akademikern. I hans kretsar är pengar en icke-fråga på det sätt det bara kan vara för den som har dem. De sitter på sunkiga barer och diskuterar pågående kulturdebatter och Jenny har ingenting att tillföra. Känslan av underlägsenhet blir allt mer förhärskande, den gör henne tyst och passiv.
I det passiva uppstår också en underliggande frustration som smittar av sig på läsaren. Basilikablad plockas från krukan i köket. En klänning stryks för att sedan packas ned för att sedan packas upp och strykas igen. Beslut efter beslut läggs i händerna på personerna runt huvudkaraktären istället för hos henne själv. Frågan är om Sebastian kommer vilja fortsätta träffa henne, inte om hon vill vara med honom. Om Jenny gillar sitt reklamjobb förblir oklart, det viktiga är vad chefen tycker om henne och om anställningen ska bli förlängd.
Jag läser det som ett medvetet stilgrepp hos författaren, en metod för att skildra en stagnerad maktlöshet.
Men ett kontrollfreak som lever ett fejk-medelklassliv i Stockholm där saker bara pågår blir i längden ointressant. Jag vill skrika åt Jenny att fucka ur, ta lite tjack och konfrontera Sebastian och de snobbiga kulturskribenterna eller göra något annat riktigt flippat där någonting sätts på spel. För när allt förblir outsagt, eller sipprar ut i märkliga små utbrott som huvudkaraktären sedan ber om ursäkt för, får jag känslan av att författaren inte tagit vara på sin berättelses premiss.
Den mer eller mindre krisande tjejen i Stockholm har skildrats otaliga gånger i romanform och kommer göra det otaliga gånger igen. Kanske kräver en sådan fond mer av sin författare. I Elin Grelssons fall karaktäriseras huvudpersonen av sin förlamning. Jag förstår inte vad hon vill, vem hon är attraherad av eller hur hon mår. Inte ens när hon går bakom ryggen på sin pojkvän och ligger med en kollega fattar jag vad hon tycker är sexigt.
Det är som att allt är neddämpat på ett SSRI-avtrubbat Stockholms-vis. Ett tillstånd jag är övertygad om att många kan relatera till, men som i romanform känns som ett glas ljummen mellanmjölk.
