1996, året jag kom till världen, hade allt redan peakat. De riktigt roliga festerna var över sedan länge och alla politiska satsningar med substans hade redan genomförts (och börjat falla sönder).
Inget ont om Hans Rosling och hans teorier om att saker ständigt förbättras, vi är verkligen i ett desperat behov av optimism i DESSA DAGAR. Men Rosling är död nu och jag tvivlar på att den framtidstro han förmedlade i ”Factfullness” ens varit den samma om han skrivit boken idag.
Allt är så jävla mörkt och det enda folk gör är att titta på tv från en tid då det inte var det. Många har (av anledningar jag inte förstår) sökt sig till dokumentären om Killinggänget och tv-serier från 90- eller det tidiga 00-talet, som ”Friends”, ”Seinfeld” och ”Grey’s anatomy” är minst lika populära nu som när de kom.
Personligen ägnar jag en stor del av min fritid åt den lobotomerade aktiviteten att, gång på gång, se om samma avsnitt av ”Sex and the city” och ”Girls”. Det finns något tryggt (och hjärndött) i det förutsägbara, i att veta exakt när Carrie kommer bli dumpad och kunna rabbla Hannahs repliker innan hon yttrat dem. Kultur utan överraskningsmoment, som fullständigt saknar ”plot twists” och ”cliff hangers” är verkligen ett ljuvligt avbrott från den chockartade verkligheten.
80-talet var en fantastisk tid att leva på och det spelar ingen roll om ni som faktiskt gjorde det säger att jag har fel
Men så förra veckan, i ett kortvarigt tillstånd av mod, kastade jag mig ur min comfort zone genom att titta på en dokumentär jag faktiskt inte sett förut. Netflix-filmen ”The greatest night in pop” kom ut i januari i år, men utspelar sig under ett 80-tal då allt var enkelt och underbart, vilket förklarar varför jag vågade trycka på play.
Michael Jackson levde och var inte ens pedofil (!). Den amerikanska drömmen blomstrade och förmedlades av en hunkig Bruce Springsteen. Cindy Lauper var en manic pixie dream girl utan att veta om det eftersom begreppet myntades först 20 år senare.
80-talet var en fantastisk tid att leva på och det spelar ingen roll om ni som faktiskt gjorde det säger att jag har fel. På 80-talet var alla nyrika, det vill säga bekymmerslösa, det vill säga dumma, det vill säga lyckliga och att anklaga det påståendet för att vara osant bekräftar bara min poäng. Bitterheten, det politiskt korrekta, besserwissrandet om ”fake news”, det fanns inte på 80-talet. Det kom först långt senare. Typ när jag föddes. Dessutom biter inte fakta om statsministermord eller AIDS-epidemier på den övertygade nostalgikern. Inga kärnkraftsolyckor kan sudda ut det romantiska skimret som är placerat runt mitt 80-tal.
Stjärnorna stod rätt denna natt, vilket de alltid gjorde på 80-talet
”The greatest night in pop” handlar om en januarinatt 1985 som var extra magisk, även för att äga rum under det stora decenniet av magi. Det har varit American music awards, Lionel Richie har varit värd och Prince har tagit emot sina priser tillsammans med sin gigantiska livvakt trots att det skulle dröja nästan 40 år innan folk faktiskt blev slagna på scenen under den här typen av galor.
Men det är först när American music awards är över som den riktiga grandezzan uppstår. I en studio på Beverly boulevard i Hollywood samlas 47 av USA:s största musiker för att, under en natt, skapa en låt som skulle komma att ta världen med storm.
Alla dessa kändisar, i en och samma lokal, under en begränsad tidsperiod. Att tänka på vad som hade hänt om någon bombat A&M Recording studios den kvällen är hisnande (och typiskt för min generation, vars första minnen som av ren tillfällighet ofta utspelar sig den 11 september 2001). Men stjärnorna stod rätt denna natt, vilket de alltid gjorde på 80-talet. Alla överlevde och den gigantiska hiten ”We are the world” blev till.
”Om du växte upp på 80-talet och någonsin lyssnade på radio, är att titta på Netflix nya dokumentär, 'The Greatest night in pop', som att äta sex skålar med Cap'n crunch på en gång” skriver Joe Hoover i tidningen ”America magazine”. Trots att jag aldrig ätit Cap’n crunch fattar jag exakt vad han menar.
Filmen är 97 minuter av mys. Bob Dylan är så obekväm att Stevie Wonder får göra en Dylan-imitation för att den riktiga Dylan ska förstå hur han ska sjunga sina rader. Alla går runt och ber om varandras autografer. Lionel Richie springer runt i ett outsinligt adrenalinrus och försöker få ordning på de fnittriga och ofokuserade eleverna.
Det går att sakna det man inte har upplevt och framför allt går det att känna en sorg över att det aldrig kommer tillbaka. Initiativet bakom ”We are the world”, att via musik samla in pengar till svältkatastrofen i Etiopien, upprepades visserligen 2010 under jordbävningen i Haiti, men känns ändå märkligt främmande 2024. Inte för att typ Taylor Swift eller Ariana Grande nödvändigtvis är mindre nobla eller generösa än typ Stevie Wonder eller Tina Turner. Snarare för att världen blivit mer cynisk och politiserad.
Att få de 47 största artisterna i USA att göra en låt tillsammans känns i dag som en omöjlighet. Dels för att hälften av dem är mer eller mindre cancelled och dels för att den andra hälften är så pass måna om sitt varumärke att de absolut inte vill associeras med någon som är mer eller mindre cancelled.
Men även om vi bortser från det, om vi leker med tanken att dagens världsstjärnor skulle klara av av att följa den uppmuntran Quincy Jones skrev på en lapp ovanför studions entré 1984 om att ”Check your ego at the door”, skulle artisterna snabbt stå inför ett nytt bekymmer. För vad ska en välgörenhetslåt 2024 bestå av för textrader?
Idag hade ett gäng äckligt rika kändisar aldrig kunnat sjunga ”We are the world, we are the children” och syfta på svältande etiopier. De hade ännu mindre kunnat skråla: ”Well, tonight thank God it's them instead of you! /And there won't be snow in Africa this christmas time”, som Band Aid gjorde i låten ”Do they know it’s christmas?” som var inspirationskällan till ”We are the world”.
En plats där folk försökte enas i ett syfte större än de själva och där de orkade tro att lidande människor långt ifrån dem var deras sak att bry sig om och påverka.
Den typen av formuleringar är dödsdömda idag. Av rimliga skäl. Det är problematiskt när några av de mest priviligierade människorna i världen tillskriver sig själva en erfarenhet de egentligen inte vet något om. Och det är osmakligt att exotifiera och generalisera på det sätt som Band Aid gör i sin hit (titta bara på titeln).
Samtidigt finns det något älskvärt i 80-talslåtarna. Något som, trots den politiska inkorrektheten, vittnar om att världen var en ljus plats. En plats där folk försökte enas i ett syfte större än de själva och där de orkade tro att lidande människor långt ifrån dem var deras sak att bry sig om och påverka.
2024 har vi fortfarande barn som svälter till döds. Just nu är de framför allt placerade i Gaza, en plats så grym att den överskrider mina värsta mardrömmar. Det är alltså inte världen som förändrats, den är minst lika mörk som den var då. Det är vår inställning till brutaliteterna som har skiftat. Kanske på grund av avtrubbning. Kanske på grund av rädsla för att bry sig på fel sätt.
Efter att artisterna jobbat en hel natt med ”We are the world”-inspelningen är låten klar stjärnor släntrar ut från studion, helt slutkörda. En efter en försvinner dem mot sina respektive hotell. Utom Diana Ross, som stannar kvar gråtandes. När Quincy Jones frågar om hon är okej svarar hon med en mening jag kan relatera till:
”I don’t want this to be over”.
