Trots att han bara några minuter tidigare avslutat en helt vedervärdig valrörelse, kunde han inte vänta på att få manifestera vilken enorm enighet som rådde om den stora ödesfrågan i svensk politik.
Natomedlemskapet.
Det såg ut som ett historiskt ögonblick.
Det var nästan lite gulligt. Om man nu tycker att det är gulligt när socialdemokrater och moderater tycker samma sak.
Själva beslutet att ansöka om medlemskap hade, så vitt jag kan bedöma, fattats av Daniel Suhonen. Det var i alla fall efter att han skrivit en Nato-vänlig debattartikel som alla socialdemokratiska tänkare slutade tänka på saken.
Det hördes bara en lättad suck innan alla rättade in sig i ledet.
Nato är bra för Sverige. Puh.
Oavsett var beslutet fattades på riktigt, så var det på en plats helt utan demokratisk insyn. Och att ens diskutera frågan betraktades som farligt.
”En folkomröstning blir alltid polariserande och river upp sår i befolkningen”, sa dåvarande utrikesminister Ann Linde.
Magdalena Andersson varnade för att en valkampanj skulle leda till påverkanskampanjer och sabotage.
Klipp.
Åtta månader senare befinner vi oss i en närmast perfekt skitstorm av påverkanskampanjer och sabotage.
Den turnerande cirkusrasisten Paludan har bränt koranen i samarbete med sverigedemokratiska alternativmedier, med väntat resultat – bojkotter, flaggbränningar, inställda ministerbesök och attacker på svenska konsulat. På bara några få veckor började Sverige – ett land som inte ens Osama Bin Ladin kunde förmå sig att tycka illa om – framstå som det mest islamfientliga i världen.
Samtidigt har Erdogan lyckats pressa Sverige att förändra sin terrorlagstiftning så att han kan komma åt sina politiska fiender utomlands. Och vår egen utrikesminister mörkar vilka eftergifter han egentligen gått med på.
Sa jag att det var en närmast perfekt skitstorm av påverkanskampanjer?
Den är fulländad. Någon gjorde kaos med svensk säkerhetspolitik.
Och det är inte Erdogan som är Laserturken, här.
Den regering som kom till makten genom att lova ökad trygghet och säkerhet till varje pris har på helt egen hand kastat in Sverige i ett livsfarligt tillstånd där helt harmlösa politiska utspel plötsligt riskerar att öka terrorhotnivån.
När Kristersson i tisdags samlade partiledarna för att återigen mana till samling i Natofrågan, var den där gulliga samförståndet från valnatten borta sen länge.
Nu handlade det om att förmana medborgarna och desperat gjuta olja på vågorna.
Än en gång påpekade han att trots att yttrandefrihet är lagligt så bör vi inte använda den till att… yttra oss så mycket eftersom det ”kan få stora konsekvenser för svensk säkerhet”.
Han argumenterade som yttrandefrihetens fiender alltid gjort. Om nationen hotas måste alla hålla med eller hålla käft.
Den stora ironin är att en folkomröstning troligen gett Kristersson den ”avkylning” han nu så förtvivlat efterlyser.
För Kristersson har helt rätt i att Natomotståndarna saboterat processen. Fattas annat. Att hänga dockor och bränna böcker är de enda opinionsyttringar som återstår när alla möjligheter till en vettig diskussion täppts till.
I motsats till vad Magdalena Andersson tror så är det nämligen en fri och öppen debatt som skyddar oss från den typ av påverkan som kan tända gnistor. Inte tvärtom.
En folkomröstning skulle såklart inte förändra något för Erdogan som har gott om skäl att jonglera med det svenska medlemskapet. Hägrande belöningar från USA, Putin och den egna väljarkåren, inte minst.
Men kanske kunde det reparera förtroendet för den svenska demokratin en smula.
Folkomröstningar är bara rådgivande, om någon nu trodde något annat. De är en politisk debatt med papperslappar. Ett handfast uttryck för den där gamla svenska åsiktsfriheten vi brukade vara så stolta över.
Något vi förtvivlat skulle behöva just nu.
Frågan om Nato ser dessutom helt annorlunda ut nu, än när de första ryska tanksen rullade in i Ukraina. Efter Kristerssons och Billströms haverier handlar den om vi verkligen vill ha ett djupgående militärt samarbete med en turkisk president som är benägen att gå hur långt som helst för att manipulera vårt självbestämmande.
Men med största säkerhet kommer en omröstning aldrig bli verklighet. I alla fall inte så länge vi har en regering som mest verkar drivas av sin egen fåfänga och bara uppskattar den yttrandefrihet som inte utmanar någonting på allvar.
