Teodor Stig-Matz: Jag trodde C Gambino valt en annan väg

När C Gambino för en vecka sedan gick ut på Instagram med att han skulle släppa en låt med namnet ”Sista gång”, och att det skulle bli den ”sista låten” han släppte, framstod det mest som en pr-kupp av den typ som unga rappare (och unga internetkändisar i allmänhet) älskar att göra. 

Hip-hop-bloggen Dopest var snabbt ute och skrev en artikel om att fansen kunde vara lugna. Det här var inte slutet på den maskerade rapparen från Göteborgs karriär. 

Tyvärr hade de fel. 

22.40 på tisdagskvällen larmas polisen om en skottlossning i Backa i Göteborg. En man hittas skottskadad i ett parkeringsgarage och tas till sjukhus, men hans liv går inte att rädda. C Gambino, som för bara några månader sedan vann priset Årets hip-hop på Grammisgalan, är död. 

”Sista gång” blev hans sista låt, vilket redan har fått konspirationsteorierna på Instagram att flöda. Visste rapparen att han snart skulle dö? Förmodligen inte, förmodligen handlar det om ännu en ung man som fallit offer för en meningslös våldsvåg som inte verkar ha något slut. 

I sin bok ”Äkta: drill och gängkultur i uppmärksamhetsekonomin” skriver den amerikanska sociologen Forrest Stuart om hur unga rappare i Chicagos utsatta områden överdriver sitt våldskapital och kriminella register för att bygga sina profiler på sociala medier. 

Våld mellan olika grupperingar existerar förvisso fortfarande, men det är en del av en performativ strategi. Att skjuta en rival handlar inte längre om att försöka få kontroll över drogmarknaden, utan att visa för följarna på Insta vem som är farligast. 

Mordet på Einár häromåret passar bra in i denna kontext, vilket hip-hop-journalisten Emil Arvidson visar i sin bok ”Svensk gangsterrap” från i fjol. Olika rappare hånade varandra på låtar och i sociala medier tills en av dem sköts ihjäl. Mördarna la upp en film på vapnet och texten ”smoked” med en pistolemoji. En skalp hade tagits och visningarna rasade in.

Vi är många som kommer att minnas hur hans röst gled mjukt som honung över låtar som ”Automatic”

Jag har – lite naivt kanske – tänkt att maskerade artister som C Gambino, 23 och 1 Cuz har valt en annan väg. Med sin anonymitet har de aktivt tagit beslutet att hålla isär rap-personan från det faktiska jaget. Är balaklavan (eller i Gambinos fall, latexmasken) på kan man lugnt rappa på om laddförsäljning och andra kriminella upptåg utan risk för livet.

Utan att spekulera i om mordet på C Gambino har något att göra med hans hip-hop-karriär, tyder det faktum att den skjutne mannen snabbt kunde identifieras som rapparen på att anonymiteten knappast var vattentät. 

Hur det än är går det bara att konstatera att ännu en av hip-hop-Sveriges största talanger har lämnat oss. Vi är många som kommer att minnas hur hans röst gled mjukt som honung över låtar som ”Automatic”.