Jag skrattar rakt ut.

När man som barn funderade på vad man skulle bli och hur man skulle vara som vuxen var det med tron på att så gott som alla man såg på tv eller hörde på radion var vuxna. 

När Westlifes debutalbum kom var jag två år gammal. När jag var tre kunde jag ljuda så gott som hela från början till slut. Av någon anledning blev jag besatt. När jag blev sisådär fem-sex år gammal tänkte jag hur fint det var att de verkade så kära i olika tjejer hela tiden och hoppades att jag också skulle få känna så som vuxen. Egentligen var de bara drygt 20 år gamla då och redan bestyckade och ompaketerade av Simon Cowell och Louis Walsh till en kvintett.

När jag som 25-åring står i den rörande packade publiken på Gröna lund, 2023, är jag ännu en gång säker på att få se ett vuxet Westlife, men 20 år har hunnit passera. Tiden då jag vågade ha Westlife-tröjan jag köpte på konserten 2004 i skolan är långt borta, och tonårens smyglyssnande likaså. Jag är tryggt medveten om att jag är en ung vuxen som ska bevittna tre andra vuxna (andrastämman Mark Feehily kunde inte närvaro av hälsoskäl), som sjunger låtar från millenieskiftets popfabrik, som de byggt ett liv på. 

Så när de kommer ut och beter sig som att tiden står still är det underbart. Inte för att någon annan tror att den står still, utan för att den totala distanslösheten till deras roll är bedårande töntig och uppfriskande statisk.

Man ska komma ihåg att Westlifes ställning i 2000-talets musikindustri är adelsmässig. Än idag är det bara The Beatles och Elvis Presley som har fler listettor i Storbritannien och med de första albumen slog de rekord efter rekord i hur snabbt och ofta de nådde toppen av listorna.

Igår stod de på en platt, odekorerad scen på Gröna lund. Utan band, bara playback. De gjorde tre kostymbyten varav ett var för ett alldeles för långt Abba-medley.

De var sinnebilden av avdankade popstjärnor, men tycktes helt oberörda.

När man om andra band säger att de ”borde lägga av i tid” eller hur deppigt det är när de desperat försöker hålla sig relevanta, är det uppfriskande med Westlife som aldrig gjort anspråk på relevans. Från Gröna lunds scen tackade de gänget från Cheyron-studion för sina karriärer, sedan sade de ”you’ll know this one” innan de drog igång ”Swear it again”, ”My love”, ”Fool again” eller någon av deras tidiga hits.

Det var, som man säger, gott så. Det var okej. Mysigt.

Lika mycket som de, då som nu, kan symbolisera musikindustrins poppiga köttkvarn och den totala frånvaron av konstnärligt skapande är produkten Westlife en konstant. Ingenting de gör kommer ha något inflytande på någonting, då som nu, utöver på de som sjunger med till dem, då som nu. Vi andra kan sköta det där med att försöka växa upp så kan de få fortsätta som medietränade, tråkiga, gulliga popstjärnor.

När jag igår såg Westlife på Gröna lund var det som att jag lika gärna hade kunnat äta farmors pannkakor, eller återigen fick den där isglassen med små kulor som inte finns längre, eller någon annan typ av väldigt sockrig madeleinekaka.

Det var, som man säger, gott.