Bara i förbigående nämnde den kände tv-meteorologen att det förmodligen var för sent. Enligt hans bedömning var det nu i princip omöjligt att klara de mål vi satt upp för att lösa klimatkrisen. Om 20 år, sa han, skulle vi komma att titta tillbaka på 2020-talet som den punkt i historien då vi misslyckades med uppgiften.
På sätt och vis var det ingenting nytt. Jag visste redan, på ett intellektuellt plan, att framtiden såg mörk ut. Ändå högg det till innanför naveln när han sa det – och det var nytt.
Vanligtvis är känslan bortkopplad från insikten om var vi befinner oss. Oftast är jag ganska avtrubbad. Min terapeut säger att det är en försvarsmekanism. Jag håller med, och tillägger att jag inte har några planer att sluta försvara mig.
Så vad betyder det att det är för sent?
Alenka Zupančič (en lacansk filosof i Ljubljanaskolan, som också huserar den mer namnkunnige Slavoj Žižek) har ett originellt sätt att närma sig frågan. Hon menar att så länge vi tror att någonting är möjligt, så gör vi ingenting för att förverkliga det. Bara när vi inser att vi har missat chansen tar vi den.
Typexemplet är beroende, och det är en tale as old as time. ”Jag kan sluta när jag vill” är, som bekant, synonymt med att varje cigarett är den sista. Och på det viset kan man, som bekant, bibehålla ett beroende hur länge som helst. Någon sa att man för att verkligen sluta måste vända på logiken, och istället tänka att nästa cigarett är den första. Man skjuter på att börja (eller egentligen att fortsätta), istället för att sinka slutandet. Man slutar, en skippad cigg i taget.
Vad betyder en missad chans?
Det är alltså bara när man inser att man är maktlös inför beroendet, och på samma gång sänker ambitionerna till en beroendes nivå, som man kan göra något åt det – först och främst genom att söka hjälp.
Men vad säger detta om vår situation i förhållande till klimatkrisen? Kan det verkligen vara så, att vi behöver inse att det är för sent att lösa den? Och vad betyder ens en missad chans i sammanhanget?
På ett sätt är det aldrig för sent. Det kan alltid bli bättre eller sämre, och oavsett krisläge kommer det att vara angeläget att minimera utsläppen. Dessutom måste vi anpassa oss till den upphettning som obönhörligen kommer, och det kan vi göra på olika, mer eller mindre rättvisa sätt.
Det vill säga: klimatkrisen kommer att fortsätta var föremål för politisk kamp, även om vi missar Parisavtalets mål på 1,5 eller 2 graders upphettning.
Det är alltid redan för sent
På ett annat sätt är det redan för sent – och det sedan länge.
I skrivande stund är det den trettioförsta dagen i rad som den globala medeltemperaturen slår det gamla värmerekordet. De senaste åren har människor världen över översvämmats av… tja, översvämningar – och bränder, stormar, extremhetta och torka. Förra året dog mer än 61 000 människor av hettan i Europa. Och även om vi mirakulöst skulle stoppa alla koldioxidutsläppande aktiviteter idag, så skulle upphettningen fortsätta i ytterligare ett antal år, för att sedan eventuellt klinga av.
Det vill säga: klimatkrisen är här, och det kommer den att vara under en lång tid framöver.
Men Alenka Zupančič poäng är en annan. Enligt henne är det alltid redan för sent – helt enkelt för att perfektion är omöjlig. Finns det en tröst i detta? När nu fler experter säger att vi missat Parisavtalets mål, betyder det att vi står på randen till det stora uppvaknandet? Kommer det snart ett genombrott i klimatomställningen? Eller är det önsketänkande från min sida, ett sätt att stå ut med det avgrundsmörka budskapet om att det är för sent? Förmodligen det senare.
Fängelsebrevet: Optimist i viljan
Men som min terapeut säger, så undviker jag känslor genom att intellektualisera. Och det vill jag gärna fortsätta göra.
En alternativ, kanske mindre navelskådande läsning, kan göras med hjälp av en viss italiensk marxist. I ett brev från fängelset 1929 beskrev sig Antonio Gramsci som pessimist i tanken och optimist i viljan.
Det handlar om att handla trots att mycket lite talar för att det lönar sig.
Jag läser det dessutom som en uppmaning till villkorslös kärlek. Oavsett hur världen ser ut, oaktat hur bristfälliga de människor är som bebor den, agerar man för denna världs och dessa människors väl.
Hur jävlig klimatkrisen än blir, försöker man att lösa den, åtminstone lite.