När påven Franciskus besökte Chile 2018 kritiserades han för att han tog en pedofilanklagad präst i försvar. Ett misstag, erkände han snart och bjöd istället in offren till Vatikanen både som en upprättelse för dem och som en offentlig självkritik. Det var så han upplevdes i Latinamerika - som någon som kunde göra fel, men som inte drog sig för att erkänna det. Han upplevdes som nära, mänsklig, någon som på allvar var intresserad av att lyssna. Och fram för allt någon som stod på de fattigas och utsattas sida. Hans andra encyklika ”Laudati si” om klimatkris och miljöförstörelse lade grund för en studiecirkelverksamhet långt utanför den katolska kyrkan som blev ett avstamp för en aktiv miljörörelse på kontinenten.
Jag har ett eget favoritminne av honom. När han fortfarande var biskop och hette Jorge Bergoglio satt jag bakom honom på en buss i Buenos Aires. Jag visste inte att det var han, såg bara att det var en präst. Efter ett tag kom en kvinna fram och satte sig bredvid honom och bad att få bikta sig. Prästen såg lite förvånad ut, men nickade vänligt. ”Om du inte tycker att det är obekvämt, här i bussen, så….” Hennes bikt, som jag inte kunde undvika att höra, var fruktansvärd – hennes man misshandlade henne systematiskt. Hon visade blåmärken på armar och ben. Prästen lyssnade allvarligt, tog henne i handen, bad tillsammans med henne och gav henne sen sitt visitkort. ”Sök upp mig”, sa han, ”det här kan inte fortsätta”. ”Men kyrkan tillåter ju inte skilsmässor”, svarade hon, ”och jag kan inte leva längre med honom”. Prästen nickade och sa lugnande ”Jodå, sök upp mig så ska vi ordna det. Du kan inte fortsätta att vara gift med en sådan man”. De bad igen och när han gick av reste sig kvinnan upp och ropade något om ”Tack Bergoglio, du har räddat mig!”.
Det var en rörande scen. Men det var först många år senare, när jag läste en bok om påven Fransisco som jag begrep vem det rörde sig om. En medarbetare till Bergoglio som suttit längre bak i bussen och hade berättat historien för bokens författare.
Jorge Bergoglio var argentinare och den förste amerikan som utsetts till påve. Han var också den förste jesuit som blivit påve. Den polemiska jesuitordern spelade en viktig och dramatisk roll i kolonialiseringen av Latinamerika. På 1700-talet blev de utvisade bland annat för sina nära band med ursprungsbefolkningen, ett drama som skildras i filmen ”The Mission” med bland andra Robert de Niro. Att han tog sig namnet Franciskus, efter Franciskus av Assisi, den katolska kyrkans kanske mest älskade helgon, var ingen tillfällighet. Det var lovsången till skapelsen, till jorden ”vårt gemensamma hem”, som var drivkraften för påven Franciskus.
Därför var han också polemisk. Konservativa katoliker avskydde honom och kallade honom kommunist. Det fanns till och med starka rörelser som ville avsätta honom. Och att han inte bodde i den traditionella påvebostaden, utan i en enkel lägenhet i Vatikanen var inte bara uttryck för ett avståndstagande från den ytliga pompa och ståt som alltid omgett påveämbetet, utan också för att han hade verkliga fiender inom Vatikanen. Ryktena om förgiftningsförsök var kanske inte bara tagna ur luften.
Men även om Franciskus var öppen för diskussion kring brännande frågor även med icke-troende, så kritiserades han också från vänster. Många hoppades att han skulle göra mer för att stärka kvinnans ställning i den katolska kyrkan, att han skulle acceptera abort och vara mer positivt aktiv i HBTQ-frågor. I alla de aspekterna tog han positiva initiativ, men, menar kritikerna, aldrig fullt ut.
När han just utsetts var det också många i Argentina som anklagade honom för att inte ha gjort tillräckligt för präster som förföljdes under militärdiktaturen mellan 1976 och 1983. En del påstod till och med att han samarbetat med diktaturen vilket skulle bevisas av att han sökt upp kuppledarna generalen Jorge Videla och amiralen Emilio Massera. I efterhand har det istället visat sig att Bergoglios besök hos kuppledarna hade att göra med att försvara prästerna och hjälpa dem ut ur landet.
En polemisk påve som i högsta grad levde mitt i verkligheten och strävade efter att kyrkan skulle flytta från sitt slutna centrum i Vatikanen ut till periferin och som i den strävan också blev en av de mest respekterade politiska referenspunkterna i världen.
Han kommer att saknas. Inte bara av katoliker och troende.
