För att förstå den hyfsat smala referensen måste du vända blicken mot X, Elon Musks allt brunare digitala dockhus som tidigare hette Twitter. Mikrobloggen. Det var där som Huitfeldt för två år sedan berättade att han, medan han åt restaurangpizza med familjen, blev nervös över en man ”med mjukisbyxor och lite attityd” ett par bord bort. Mellan raderna: en ung, högljudd invandrarkille, som genom sina kläder och decibel skapar skräcken att bli ihjälskjuten.
Jag, och många fler, hånade Jörgen Huitfeldt. Att bli skakis över fritidskläder (läs: förorten) vad i helvete är det för löjeväckande blaj?! Nu är jag själv där. Granskande min omgivning som om det vore ett billigt snutdrama där jag inbillar mig att jag står i rollistan som ”manligt offer nummer tre”. Fast inte på grund av det eskalerande gängkriget, med sprängningar och skjutningar och riktiga dödsoffer i stort sett varje dag, och inte heller på grund av den sakliga, korrekta och nödvändiga nyhetsrapporteringen som görs om just det.
De som alltid har harmen nära till hands, som en betalningspåminnelse i fickan
För några veckor sedan stod jag på min nattbalkong och hörde helikoptern plocka upp ännu ett dött barn på parkeringsplatsen vid badhuset där min dotter gick i simskola. Fruktansvärt – på ett sätt som är svårt att få grepp om och uttrycka i ord utan att det låter billigt och tomt – men det skapade inte den panikartade fasa och förföljelsemani jag nu kan uppleva när jag rastar min hund. Eller åker tunnelbana. Cyklar. Promenerar. Sitter på mitt jobb. Går utanför min dörr. Öppnar ögonen när väckaren klämtar.
Den känslan beror på Jörgen Huitfeldt och tusentals andra människor likt honom, i varierande grav av grovhet. De som alltid har harmen nära till hands, som en betalningspåminnelse i fickan.
På just X, en gigantisk sociala medier-plattform där jag i över ett decennium spenderat eoner av tangentslag, skapar de här människorna en aldrig vilande ångestfabrik som pumpar ut budskapet att en viss sorts människor (igen, läs: förorten) alltid är livsfarliga. Att man ska vara rädd för människor av en viss sort med ett visst sorts utseende. Att min, din, allas säkerhet uteslutande vilar på om vi har invandring, eller inte.
X är ett rent gift. En cyberpunkstream av noja rakt in i hjärnan. Ettor och nollor och hat och oro som konstruerar en bedrägligt gullig liten dödskallemärkt svart flaska. Hjärnan eroderas och blir ett förkrympt russin av oro.
Min flickvän såg inte männen på vår hundpromenad, den vanligt mörka septemberkvällen. Jag gjorde det. De parkerade sin bil – såg den inte ovanligt lyxig ut? Hur har en ung man som inte är blond och blåögd plånbok för den? Varför ställde de sig på just den p-platsen? Finns det en baktanke med det? Mjukisbyxor, becknarväskor, kepsar och sneakers, precis som varenda gängmedlem som någonsin ätit på en pizzeria. Precis som varenda unge på mitt barns högstadieskola. Eller var som helst i Sverige 2023, från koja till slott.
Ni hör ju. Det här är inte normalt. Jag mår inte bra. Förmodligen inte du heller
Jag följde dem med vaksamhet i blicken och hjärtängslan i bröstkorgen, 112-luren redo. Männen släntrade längs gatan jag går på varje dag, in på Ica, kom ut – med cigg. Försvann tillbaka mot sin bil pratandes lugnt sinsemellan. Spänningen släppte, kallsvetten torkade.
Ni hör ju. Det här är inte normalt. Jag mår inte bra. Förmodligen inte du heller. Sverige har stora problem med gängkriminalitet. Ingen förnekar det. Men det går inte att leva sitt liv med den här sortens ogrundade och upptrappade misstänksamhet mot sina medmänniskor. Den som på många sätt skapas av till synes annars sansade tyckare, tänkare, debattörer, politiker, journalister, kreti och pleti på X.
Gängvibbar. Är det så vi pratar om människor nu?
Mitt första steg att detoxa giftet ur systemet är att jag tagit bort X-appen ur min telefon. Sista jag såg innan sömn och det första jag sträcker mig efter på morgonen har i åratal varit X. Nog nu. På sikt tänker jag helt avveckla mig därifrån, bort från AB Hjärntvätt.
Förutom ovanstående scenario kom dråpslaget för X när Viktor Barth-Kron, profilerad politisk kommentator på högertidningen Expressen, nyligen drog upp just pizzeriamjukisarna. Apropå dödsskjutningen på en pub i Sandviken postade Barth-Kron frågan om det ”fortfarande är lika roligt” att driva med Jörgen Huitfeldt och ”obehaget att sitta bredvid en person med gängvibbar på restaurang”.
Gängvibbar. Är det så vi pratar om människor nu? Jag kan ta dumheten från SD-lojala sifferkonton som kallar mig och mitt barn för parasiter när jag skriver att det är fantastiskt att skattepengar går till sommarkollon för kids. Men den här forcerade enfalden vars enda syfte är att skapa en stad, ett samhälle, ett land, i konstant skräck? Nej.
Jag vill inte vara den människan. Jag vill inte vara Jörgen, eller Viktor, eller någon annan av er rädda män.
