Redan under osmanska riket förekom bilder av ”hundturken". En stereotyp som skulle illustrera ondskan som den kristna kyrkan i Europa ansåg vara islam. Muslimer beskrevs som aggressiva, ”hundturken” avbildades inte sällan som en blodtörstig religiös fanatiker som ritualslaktade kristna.
Att porträttera muslimer som hundar tillhör med andra ord en lång bildtradition. Inte heller kunde jag riktigt se hur rondellhunden var själva symbolen för yttrandefrihet. Tvärtom publicerades den i Danmark, under en tid där antimuslimska föreställningar var politik och människors vardag. Rondellhunden blev ett inslag i den diskussionen, vare sig Lars Vilks ville det eller inte.
Hans konst var politisk
Jag fick ofta intrycket att Lars Vilks framställdes som en aningslös konstnär som råkade snubbla in i högerextrema sammanhang. Men jag betraktade honom aldrig som en särskild apolitisk person, hans konst var politisk och därmed också han.
När han 2012 gick på den antimuslimska konferensen Sion i New York väcktes återigen en debatt om det här. Konferensen anordnandes av Pamela Geller, en ökänd profil i den så kallade counterjihadistiska miljön. Under konferensen jämfördes muslimer bland annat med råttor, med en sjukdom som sprider sig över världen. Trots det höll han tal och ångrade i efterhand inte sin medverkan.
Eller som när han i år ställde ut sin konst i en kontroversiell utställning i Warszawa. Och visst var det samtidigt så att han riktade sina provokationer åt olika håll, som när han porträtterade påvar med nakna stånd framför Kristus utsträckta armar.
Vad var det som störde?
Jag vet inte om det någonsin var Lars Vilks eller hans konst som i första hand störde mig. Det var samhället runtomkring, som varken hade förmågan eller viljan att förstå hur samtalet om muslimer påverkar oss som förkroppsligar andras föreställningar.
Jag var 14 år när jag från datorn i vardagsrummet följde debatten om rondellhunden. Jag minns särskilt en kompis förälder som förundrades över varför muslimer ”tog så illa upp”, samtidigt med en stadig blick fäst vid mig. Även reaktionerna på hans konst cementerade föreställningar om muslimer: vi blev till en homogen ansiktslös massa, redo att spränga oss i frustration. Än idag anses kritik mot rondellhunden vara ett uttryck för att man är mot yttrandefrihet, inte att man de facto manifesterar den.
Tråden spårade ur
På ett sätt har jag ofrivilligt varit en del av Lars Vilks konst i mer än halva mitt liv. Nu är han borta och jag har svårt att navigera i debatten som lär följa i dess spår. Han var varken yttrandefriheten själv eller ondskan personifierad, han var en konstnär men också en samhällsaktör. Han användes ofta av den antimuslimska miljön som slagträ mot muslimer, men han var samtidigt också någon som tillät det.
När jag nåddes av nyheten att han omkommit skrev jag på Twitter:
"Lars Vilks är borta. Jag hann prata en del med honom innan hans död, det känns så futtigt att han dog på detta sätt, i en fkn bilolycka. Jag höll inte med honom om mkt men jag respekterade hans konstnärskap och humor. Hoppas himlen blir ditt Nimis, Lars.”
Tråden spårade. Å ena sidan de som anser att jag genom att formulera mig positivt om hans person förminskade konsekvenserna av hans konst. Å andra sidan de vanliga islamofoberna som anser att jag inte har rätt att uttala mig om detta överhuvudtaget.
Visserligen kunde jag inledningsvis ha formulerat ett mer kritiskt inlägg. Men när en människa dör bör kanske inte kritik vara det första en formulerar.
Tacksam för samtalen
Jag är tacksam för samtalen jag hade med honom. Allt jag är kritisk mot hann jag också säga till honom. Jag är också tacksam för att han ofta lyssnade, även om han inte höll med. Och jag samtidigt respekterar hans person, konstnärskap och humor. Och oavsett vad jag tyckte om hans konst så var det ovärdigt att han tvingades leva sitt liv på detta sätt.
Det ena behöver inte utesluta det andra.
När debatten nu rasar kan jag inte låta bli att se ironin i det hela. Vi är än igen en del av hans utställning. Vare sig vi vill det eller inte.
