Läs mer:Owen Jones om transhatet: ”Extrem moralpanik – kommer sluta illa”
Trots det har jag – efter 14 ovanligt olyckligsaliga år av Torystyre och just som Labour ser ut att återerövra 10 Downing Street med en jordskredsseger – nu mejlat partiet för att avsluta mitt medlemskap. Mina flitiga kritiker kommer försöka se en koppling mellan de två: Labour har släppt sin aversion mot valbarhet, då sjappar så klart ”Ensam hemmas” skyddshelgon för ovalbara idéer.
Jag insåg att partiet inte kommer att göra ens minsta möjliga för att förbättra människors liv.
Men mitt beslut bygger inte på en önskan att se Labour ute på en evig ökenvandring. Vägen fram till beslutet var en stegvis och smärtsam process, under vilken jag insåg att partiet inte kommer att göra ens minsta möjliga för att förbättra människors liv eller för att ta itu med de kriser som lett Storbritannien mot katastrof, utan snarare kommer föra krig mot alla som vill göra något av dessa – partiet får alla vars politik ligger till vänster om New Labour-arkitekten Peter Mandelson att känna sig som paria på lånad tid.
Ja, mina släktingar hade besvärliga förhållanden till partiet och var ofta frustrerade över dess bristande radikalitet. Men de kunde alltid peka på politiska åtgärder som förändrade livet för de människor som Labour bildats för att representera, från välfärdsstaten till minimilönen och NHS, där min mormor arbetade hela sitt liv.
Premissen för Keir Starmers partiledarkampanj 2020 var att populär politik – som att beskatta rika för att investera i samhällsservice, slopa universitetsavgifter och främja offentligt ägande – inte skulle få skulden för partiets valnederlag 2019. Jeremy Corbyns valmanifest från 2017, förklarade Starmer, var partiets ”grunddokument” – det fokuserade på sådana åtgärder och fick äran för partiets största ökning i andel väljare sedan 1945, även om det inte räckte till för att vinna två år efter en förkrossande förlust. ”Jeremy Corbyn gjorde vårt parti till det åtstramningskritiska partiet”, sa Starmer till skakade Labourmedlemmar, ”och det gjorde han rätt i”. Trots att jag inte röstade på honom gav hans kanditatur hopp om den breda församling som mina äldre släktingar trodde på. Till svar skrev jag en krönika med rubriken: ”Starmer kan lyckas och han förtjänar vårt stöd”.
Fem år senare har dock Labour blivit en fientlig miljö för alla som tror på just den politik som Starmer förlitade sig på för att säkra ledarskapet. Visst, när Tony Blair kandiderade till partiledarposten sa han ingenting om att ödelägga Irak, men han låtsades inte heller vara en mer välkammad version av partiets legendariske socialist Tony Benn.
”Omständigheterna har förändrats”, ursäktar sig Starmers försvarare. Då är det ju märkligt att parlamentsledamoten Margaret Hodge menar att en av Starmers allierade under partiledarvalet fick henne att tro att han ”ljög” för att få jobbet. Det är också märkligt att Starmer, under samma kampanj, sa till den skotske journalisten Andrew Neil att nationalisering av allmännyttiga företag skulle finnas med i Labours manifest, för att 18 månader senare säga: ”Jag har aldrig gett några löften om nationalisering.”
Det är lätt för en krönikör på The Guardian, lyder den förutsägbara responsen, att kräva att de mest utsatta ska betala priset för hans ädla principer. Tänk dock på att om vi avskaffar bidragstaket som begränsar barnbidraget till två barn, skulle vi lyfta 250 000 barn ur fattigdom och minska fattigdomens effekter på ytterligare 850 000, men Starmer är ändå för att behålla det. Varför? För att låta hård, förmodligen. Mot vem? Utfattiga barn som dem jag växte upp med i Stockport?
Det här är samma Labourparti som har uteslutit att sätta ett tak på bankdirektörers bonusar eller införa en förmögenhetsskatt. Samma Labourparti som ställt sig bakom Torys skatteregler, vilka tvingat in landet i en förskräcklig åtstramningspolitik som lett till kollapsande samhällsservice och en försämring av levnadsstandard som saknar motstycke. Samma Labourparti som kullkastade sitt enda utmärkande politiska flaggskepp, en grön investeringsfond på 28 miljarder pund om året, inte för att den fick kritik, utan för att de befarade att den skulle få det.
En del påstår att Labour gör en Clark Kent.
En del påstår att Labour gör en Clark Kent och kommer att visa upp sin dolda progressiva Stålmannen när de fått makten. De där skattereglerna slår nog hål på den teorin, även om man förbiser att Labourregeringar tenderar att röra sig högerut när de sitter vid makten.
Angreppet mot Gaza, vår tids stora brott, lägger moralisk oanständighet till listan av ohederlighet och tomt prat. När Starmer förkunnade att Israel hade rätt att stänga av el och vatten till palestinska civila, gjorde han det i egenskap av en människorättsadvokat som är insatt i Genèvekonventionerna. Efter att ha låtit ministrar i skuggkabinettet försvara honom hävdade han att han ”aldrig tyckt att Israel hade rätt att stoppa vatten, mat, bränsle eller mediciner”. Vi har alla våra politiska gränser. Min går vid att stödja något som kommer att visa sig vara krigsbrott mot oskyldiga civila, däribland småbarn och nyfödda bebisar, och sedan manipulera folk att tro att man inte gör det.
Var är min tacksamhet gentemot Starmer för att han kommer att leverera vad som oundvikligen blir en jordskredsseger? kanske ni frågar. Men det var inte han som tvingade Boris Johnson och hans polare att bryta mot sina egna pandemiregler eller förstöra NHS eller blunda för historiens största försämring av levnadsstandard. Det var inte heller han som gav makten till Liz Truss, vars rubbade ekonomiska experiment kraschade ekonomin – vilket var det ögonblick då väljarkåren vände sig mot det här Torypartiet för gott.
Den absoluta makt en jordskredsseger kommer att ge Labour borde skrämma er.
Den absoluta makt en jordskredsseger kommer att ge Labour borde skrämma er. När Starmers Labourkollegor spred antisemitiska troper – en skämtade om ”rusning efter silversiklar” när två judiska affärsmän blev utan adelstitlar, en annan kallade en judisk donator till Torypartiet för ”dockmästare” – bedömdes det vara tillräckligt med en ursäkt. En annan parlamentsledamot för Labour kränkte en journalist med rasistiska glåpord och anklagades för sexuella trakasserier, men återinsattes efter en utredning.
Jämför detta med Diane Abbott, Storbritanniens första svarta kvinnliga parlamentsledamot, som stängdes av trots att hon omedelbart bad om ursäkt för ett brev i The Observer där hon hävdade att irländare, judar och resande inte utsätts för rasism ”hela sina liv”. Hon har hittills tillbringat tio månader i limbo medan partiet utreder – men Labour utnyttjar de rasistiska glåpord som riktats mot henne av en donator till Torypartiet som politiskt kapital, samtidigt som de fortsatt vägrar att återinsätta henne.
En annan vänsteranhängare, Kate Osamor – även hon en svart kvinnlig parlamentsledamot – stängdes av för att ha kallat Israels angrepp mot Gaza ett folkmord samma dag som Internationella domstolen i Haag inledde en process mot Israel för att utreda om landet begår folkmord. Frågor kring rasism verkar därmed bedömas utifrån huruvida partiet kan dra nytta av dem – ett säkert tecken på att partiet är moralisk bankrutt. Denna ledarskapsstil är hårdhudad när partiet är i opposition. Med en överväldigande majoritet kommer den att vara rent obehaglig.
Det är därför jag tycker att de som vill ha något helt annat än Torys bankrutta modell i stället borde rösta på gröna eller oberoende kandidater. Ett nytt initiativ – We deserve better – samlar in pengar för att stödja sådana kandidater, bedömt utifrån huruvida de är för exempelvis offentligt ägande eller beskattning av rika för att investera, eller är emot krigsbrott, oavsett om de har skilda åsikter om vissa saker. De som vill ha en omdanande politik är nu splittrade, men det måste de inte vara. Premissen för detta nya initiativ är enkel: Om vänstern inte går samman kommer den enda pressen på Labour komma från en höger som kritiserar invandrare och hyllar de rika.
Torys chans att vinna är oändligt liten. Det som spelar roll nu är huruvida personer som vill omfördela rikedom och makt förnekas en röst i Starmers regering. Det är helt klart hans närmaste hejdukars ambition. När den oundvikliga besvikelsen på en regering som är byggd på svek och saknar lösningar på Storbritanniens problem smyger sig på, kommer det att vara den radikala högern som tjänar på det.
Så säg farväl till mig, ropa till och med att det ska bli skönt att slippa mig. Men innan du gör det, fråga dig själv: Vad tror du kommer hända härnäst?
