Visst, det är vitare än i övriga samhället i lokalen. Och ovanligt många y-kromosomer och bruna oxfordskor. Men inte enbart. Även Hanif Balis flickvän Linnea är här, hon står och vaggar parets nyfödda bebis genom hela showen och jag kommer på mig själv med att undra hur en människa formas av att ha rasistiska uttalanden som vaggvisa.

”Hur mår Sverige?”, som på förhand beskrivits som en ”anatomisk teater”, börjar med att Hanif Bali frågar om han får lov att prata om invandring. Det är klart han får, publiken jublar och en powerpoint dyker upp på scen. Ett antal naiva uttalanden som den svenska regeringen gjorde om flyktingpolitik och migration 2012 bemöts med färsk statistik om kriminalitet och demografiska prognoser. Hanif Bali pekar mot sin dotter och förklarar, med en ton av bitter förtvivlan, att när hon börjar i skolan kommer det att vara fler invandrare än svenskar i hennes klass. Publiken hummar bekymrat. 

Per Lindgren tar över. I brist på en dotter att peka på använder han sig av sin döda mormor. Han beskriver hennes liv, genom världskrigen och iskarlarna som arbetade med att leverera frysblock innan kylskåpen uppfanns, fram till Martin Melins kukmassage i Thailand och 9/11. Vad mormoderns livsresa ska symbolisera är delvis oklart, men den avslutas med en lång harang om skattefinansierad journalistik. Journalisterna är som iskarlarna enligt Per Lindgren, rädda att förlora sina jobb när samhället utvecklas och Swish-reportrarna kommer in i bilden. 

Berättartekniskt är det skickligare än Hanif Balis powerpoint-presentation. Men Per Lindgren är också kyligare, han visar upp bilder på sig själv från ett konfirmationsläger och argumenterar för att han redan som 15-åring förstod att kyrkotanterna inte borde varit så stolta över att de gömde papperslösa i sina lokaler. Magkänslan har alltid rätt, oavsett vad samhällets normer försöker lura i dig, tycks vara budskapet. Min magkänsla säger åt mig att fly från Scalateatern innan de bruna oxfordskorna träffar mig i ansiktet. 

Efter rungande applåder är det dags för paus. Männen trängs runt baren, Hanif Balis lilla dotter fortsätter sova i sin moders famn. Ett alternativt liv målar upp sig. En kille från ungsvenskarna ler mot mig, här är vi alla lika. Ett community av klarsynta cyniker. Det spelar ingen roll att den anatomiska teatern uteblivit, vi älskar Hanif Bali och Per Lindgren! Vi köper merch av blonda tjejer som ser ut att gå på gymnasiet! Vi är en fanclub! 

Det är dags för frågestund och jag har så många frågor. Hanif Bali har kort nämnt att han inte längre arbetar i riksdagen, jag är nyfiken på varför. Jag vill veta mer om vad det var som hände när han blev avstängd från tjänsten. Men framför allt vill jag, med ett stabilt grepp om mikrofonen, be honom skrolla tillbaka i sin powerpoint och säga något i stil med: Får jag lov att prata om klass? Om pengar, om arbetslöshet och om utanförskap. Om att kriminalitet inte sitter i blodet, som det underliggande budskapet i ”Hur mår Sverige?” verkar vara, utan i politiken. 

Men istället låter jag micken passera, den hamnar i händerna på Niklas, som pratar om kärnkraft och ”vindsnurror" och hos Peter, som pratar om Botkyrka och ”The wire”. 

Vi närmar oss slutet av ”Hur mår Sverige?” och den sista frågan handlar om politikers inkompetens. Någon sluddrar om att han som tonåring litade på politiker, men att han nu förstått att många av dem är dumma i huvudet. Per Lindgren svarar insiktsfullt: inkompetenta personer på höga positioner finns överallt, både i politiken och näringslivet. 

Och, trots att det förblir outsagt: även på Scalateatern.