Den som läser förundersökningen inser snabbt att det som i förstone ser ut som slappt tänkande och svepande anklagelser i själva verket är genialt. Då textens många påståenden försetts med frågetecken ger Johansson sig själv en klädsamt prövande snarare än dömande roll. Då inga namn nämns och inga exempel ges behöver heller ingenting föras i bevis.

Det Johansson lägger denna bekvämt anonyma kulturelit till last är att den består av godhetsknarkande aktivister och propagandister. Det sönderfaller i tre åtalspunkter.

Istället för att analysera har vi uttryckt antifascistiska uppfattningar.

Istället för att låta läsarna själva ta ställning har vi talat om för dem vad de ska tycka.

Istället för att skriva om ekonomi och klassfrågor har vi skrivit om rasism och högerradikalism.

Motivet till dessa manövrer har varit att vi vill markera att vi står på ”rätt sida” och bekräfta vår ”egen godhet”.

Det har dock i slutändan, möjligen, varit kontraproduktivt, vilket valresultatet nu skulle ha bevisat.

Analyserna har gjorts

Då jag skrivit hundratals texter om SD och högerradikalismen sedan 2006, vore det förunderligt om inte Johanssons kritik skulle drabba i alla fall några av dem. I hopp om att rätten ska se det som en förmildrande omständighet vill jag därför frivilligt bekänna mina förlöpningar.

På den första punkten kan jag bara beklaga att de rätt omfattande analyser som återkommande har gjorts och de debatter som följt på dem inte varit tillräckligt många och djuplodande, även om jag räknar till minst åtta långdrapor bara i Dagens Nyheter och Aftonbladet efter förra valet: Dagens Nyheter 11/9, 16/9, 17/9, 26/9; Aftonbladet 17/9, 23/9, 26/9, 1/10. De flesta av dessa analyser landar för övrigt sedan många år där Johansson själv nu senkommet landat: i att ett fokus på klassfrågor kan vara ett vapen mot ytterhögern.

Gemensamt uppdrag?

På den andra punkten vill jag anföra att jag måste ha missuppfattat kultursidans roll som opinionsbildande journalistik skild från nyhetsjournalistiken. Felaktigt inbillade jag mig jag att själva poängen var att framföra egna uppfattningar oavsett om det handlar om en tolkning av en bok eller pjäs eller ett politiskt skeende. Inte heller hade jag förstått att vi kulturjournalister tydligen har haft som gemensamt uppdrag att hindra SD från att vinna väljare. Jag måste ha missat den kommunikén från centralkommittén.

Gott om medbrottslingar

På den tredje punkten avstår jag från att peka på de texter som trots allt skrivits och framhåller hellre att frågan om högerradikalismen med dess direkta kopplingar till ideologi, rasism, värderingar och därmed till en bredare samhällskultur på ett långt mer självklart sätt hör hemma på kultursidorna än till exempel nationalekonomi eller lönesättningsmodeller.

Att underlåta att diskutera och debattera vår tids starkaste samhällsomvälvande politiska kraft hade varit mycket märkligt, någon kanske rent av skulle kalla det tjänstefel.

När det gäller motivet lägger jag mig platt: sällan har jag mått så bra som när hatmejlen och mordhoten strömmat in.

Ja, ni ser, idel bortförklaringar och undanflykter. Men jag namnger i gengäld mina medbrottslingar och bistår gärna undersökningen med upplysningar om dem.

Tongivande godhetsknarkare

Listan över åren är naturligtvis lång, så jag nöjer mig med några av de mer tongivande godhetsknarkarna.

Gellert Tamas, som i 20 år, från ”Lasermannen” till ”Den avgörande striden” i böcker och artiklar granskat den svenska rasismen och betalat med tiotusentals arbetstimmar för sin godhet.

Kristina Lindquist, som oförtrutet analyserat idéinnehållet hos Sverigedemokraterna och analyserat deras valframgångar.

Hynek Pallas, som dristat sig att dra paralleller till den centraleuropeiska högerradikalismen och varnat för SD:s ryska kopplingar.

Sven-Eric Liedman som lyft fram hur en urlakad nyliberalism nu går i armkrok med främlingshatet.

Ali Esbati, som gång efter annan påtalat närheten mellan de högerradikala, islamofoba idéerna och terroristen Anders Behring Breivik, som mördade 77 personer, de flesta barn och ungdomar, och som försökte mörda Esbati själv.

Hédi Fried, som redan efter förra valet varnade för nedmonteringen av demokratin.

Vi behöver nu alla rannsakas för att ha försökt vara antifascister i en allt mer högerradikal samtid. Jag förklarar mig skyldig.