Det var det sista momentet i en specialbehandling som börjat mer än två timmar tidigare på Frankfurts flygplats. Jag hade en flygbiljett till Tel Aviv för att rapportera om utvecklingen i både Israel och Palestina. Sedan krigsutbrottet den 7 oktober har i princip endast det statliga flygbolaget El Al fortsatt flyga till Israel och vi utländska journalister är tvingade att resa med dem.

Särskilt frågor om Västbanken

Problemen började redan vid El Als incheckningsdiskar. Kostymmannen som tog emot mig sa att de redan kände till mina resor till andra länder i Mellanöstern. Till Irak och Libanon, till Syrien och att jag blev fängslad där 2015. Varför besökte jag de länderna?

Efter att ha förklarat att jag är utrikesreporter hade mannen ett kort samtal på hebreiska i en walkie-talkie, sedan skickades jag till säkerhetskontrollen. Där blev jag kvarhållen i ett litet rum och bakom en skärm påbörjades sedan ett andra, längre förhör med samma kostymman. Han visste att jag tidigare hade intervjuat en välkänd palestinsk människorättsförsvarare på Västbanken och undrade om jag skulle träffa honom nu, ”min vän”? Planerade jag även att besöka den palestinska myndigheten på Västbanken?

Talar jag arabiska? Känner jag någon annan palestinier? Eller någon i Libanon eller i Iran? Känner jag några andra svenska journalister som arbetat i de länderna?

Tidigare drabbat The Guardian

Efter en ström av sådana misstänkliggörande frågor väntade sedan den mest noggranna kroppsvisitation jag någonsin upplevt, innan jag tilläts gå på planet. Senare, när jag kommit fram till Tel Aviv så upptäckte jag att min väska hade blivit genomsökt.

Den här typen av agerande hos El Al är känt sedan tidigare. Många är berättelserna om etnisk profilering, där resenärer med arabiska namn tas åt sidan för utfrågning eller nekas inresa till Israel. Men det drabbar även journalister utan sådana markörer. 

I januari 2022 utsattes The Guardians korrespondent i Jerusalem, Bethan McKernan, för en liknande behandling när hon skulle flyga till Tel Aviv från Nederländerna. Ett två timmar långt förhör med kroppsvisitation, och man gick även igenom hennes digitala utrustning utan tillåtelse. När den israeliska tidningen Haaretz kontaktade El Als vice vd ursäktade han sig med att den typen av arbete utförs av säkerhetstjänsten Shin Bet, som har personal i flygbolagets uniformer. 

Men är ni medvetna om att The Guardian har en väldigt aggressiv bevakning av Israel? frågade en annan El Al-chef myndigt tillbaka till Haaretz.

Skadligt för fria journalistiken

Israel har förvisso ett antal akuta hotbilder och måste syna potentiella säkerhetshot. Men precis som i fallet med Bethan McKernan hade Shin Bet redan i förväg tagit reda på vem jag är och vad jag jobbar med, sedan många år tillbaka. Dessutom såg förhörsfrågorna ut som de gjorde. 

Det går därför inte att dra någon annan slutsats än att agerandet går ut på att trakassera utländska journalister man tycker är obekväma. Att man försöker avskräcka journalister från att tala med den palestinska sidan, eller att besöka Västbanken eller andra länder i regionen över huvud taget. 

Anmärkningsvärt att man kan agera på det här sättet på europeisk mark.

Det här är skadligt både för den fria journalistiken och för att vi ska kunna förstå så många aspekter som möjligt av Israel- och Palestinakonflikten, som just nu skakar Mellanöstern. Samtidigt är det anmärkningsvärt att den israeliska säkerhetstjänsten kan agera på det här sättet på europeisk mark. På Frankfurts internationella flygplats, där man har tillgång till en egen liten vrå och kan kvarhålla personer och avtvinga dem deras ägodelar och kläder, utan att ens presentera sig som något annat än flygbolagspersonal.