I många år har vårt lilla gäng av ”nedgångens röster” och ”företagandets fiender”, som ”inte förstår sig på strävan”, försökt framhålla att ökning av bruttonationalprodukt inte är samma sak som ökning av lycka. Vi har hävdat att ingen vinner den mänskliga kapplöpningen. Vi har försökt förklara att det main­streamekonomer kallar framsteg är vad ekologer kallar planetär förstörelse. Vi har menat att oändlig tillväxt på en ändlig planet är ett recept på katastrof. Jag hoppas att Liz Truss har rätt när hon påstår att så många människor nu står bakom våra argument.

Även om den här koalitionen ännu inte är så bred som hon antyder, verkar hon fast besluten att vidga den. Hennes planer att riva upp regleringar av stadsplanering, göra nedskärningar i samhällsservicen, avreglera näringslivet, krossa protester, släppa lös exploateringen och förstöra den ekonomiska tryggheten, allt för att snabba på den ekonomiska tillväxten, kunde knappast vara bättre uträknade för att visa på skillnaden mellan BNP och välfärd.

Våra liv krymper av fattigdom, föroreningar, dålig hälsa och exploatering.

Förstärks vår välfärd av att vi ökar mängden avfall i våra floder och på våra stränder? Nej. Det kanske höjer vinsterna för vattenföretagen och lönerna till deras chefer, av vilka väldigt lite – till skillnad från det avfall de släpper ut – kommer att sippra ned i våra liv.

Kommer ett nytt vägbyggnadsprogram förbättra våra liv? Inte om det, som nya vägar alltid gör, flyttar fram trafikstockningarna till nästa flaskhals, samtidigt som det ökar bullret, föroreningarna och förstörelsen av landskap.

Blir vi lyckligare om de regleringar som skyddar arbetare och konsumenter avskaffas? Nej. Vi kommer att märka att vår hälsa, vårt välstånd och vårt välbefinnande försvagas, medan de företag som exploaterar oss blir rikare. Våra liv växer inte under de här omständigheterna. De krymp­er av fattigdom, föroreningar, dålig hälsa och exploatering.

Välfärd gör oss lyckliga

Som en stor mängd akademiska studier och nationell statistik visar, bröts kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och allmän välfärd i rika nationer för flera år sedan. Den ekonomiske antropologen Jason Hickel påpekar att många länder med en mycket lägre BNP per capita har längre förväntad livslängd och bättre utbildning än USA. Varför? För att, snarare än att tillåta de rika att lägga beslag på den över­vägande delen av den ekonomiska tillväxten, investerar länder som Sydkorea, Portugal och Finland förnuftigt i samhällsservice. Det betyder inte att de spenderar mer, utan att deras investeringar är riktade mot allmän välfärd, snarare än välfärd för ett fåtal. USA spenderar fyra gånger så mycket på sjukvård som Spanien, trots det är medellivslängden där fem år kortare.

En studie av tio europeiska länder som publicerades förra månaden konstaterade att förändringar i lycka inte förklaras bäst genom varierande grader av ekonomisk tillväxt, utan av varierande nivåer av spenderande på allmän välfärd. Vem hade kunnat gissa att ekonomisk trygghet och en stark samhällsservice skulle göra oss lyckligare? Alla utom Liz Truss och hennes livsfientliga koalition.

Kohandel om livskvalitet

Truss kan ha rätt, i vissa fall, när hon hävdar att upphävandet av miljöskydd skulle kunna öka ­tillväxttakten. Exempelvis ­antyder en analys som ­publicerades på den britt­iska ­klimatsajten Carbon Brief i ­veckan, att om konservativa regeringar inte hade förstört programmet för energiförbättringar i bostäder, frångått bestämmelsen att nya bostäder ska ha noll koldioxidutsläpp och förbjudit nya vindkraftverk på land, skulle vi nu importera 13 procent mindre fossilgas, vilket skulle ha sparat omkring fem miljarder pund. Det är fem miljarder pund i utgifter som skulle ha tagits från vår BNP. Truss vägran att lansera en energibesparingskampanj har en liknande effekt. En sådan kampanj skulle, enligt Labour, kunna spara 8,4 miljarder pund, vilket innebär 8,4 miljarder pund som tas från BNP. Men ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle påstå att beroende av rysk gas, otäta bostäder och energifattigdom ökar vårt välbefinnande.

Hon kanske boostar tillväxten genom att riva upp regleringar av stadsplanering och skapa ”investeringszoner” i våra national­parker. Men all kohandel om livskvantitet och livskvalitet kommer, i bästa fall, leverera blandade effekter på vår välfärd. Med tanke på att en av de restriktioner på bostadsbyggande hon vill av­skaffa är kravet att en del bostäder ska vara ekonomiskt tillgängliga, kommer vi inte uppnå mycket annat än skada.

Tänker som Mao

Men för Truss, och dem omkring henne, är tillväxt ett mål i sig, motsvarigheten till Mao Zedongs produktionsmål, helt skild från nyttan. För att utföra denna heliga uppgift måste vi slita allt hårdare och förstöra allt mer av den värld våra liv är beroende av. Tidigare generationer ekonomer förutsåg en tid när vi genererade så mycket välstånd att vi knappt skulle behöva arbeta. Vi har nått den nivån, men vi jobbar så hårt att miljoner riskerar att bli utbrända.

Varför? För att tillväxt har använts av efterföljande regeringar som ett substitut till fördelning. Truss påstående att vi kan ”få kak­an att växa så att alla får en större bit” betyder inte bara att vi får kaka i morgon i stället för i dag, utan är, med tanke på rådande utveckling, en utopi. Sedan mitt­en av 1970-talet har de rika tagit allt mer av kakan, medan andra människors inkomster har stagnerat. I samma tal lovade Truss att ”ekonomisk tillväxt kommer att innebära att vi har råd med fantastisk samhällsservice såsom skolor, polisen och det nationella sjukvårdssystemet”, och att hon skulle ”hålla nationens finanser i ett järngrepp” för att skapa en ”slimmad stat”. Gissa vilket löfte som kommer att brytas.

Fördelning av makt

Tillväxten används för att krossa vår strävan efter ett bättre liv. Vill du ha högre lön? Tyvärr, det avskräcker utländska investeringar och hindrar därmed tillväxt­en. Vill du ha rimliga hyror? Då hämmar du omsättningen. En beboelig planet, säger du? Du är en nedgångens röst.

Välfärd i en rik nation handlar mycket mindre om den rådande tillväxttakten än om fördelning av makt. Det är därför, i ett av världens rikaste länder, ­miljontals människor nu är beroende av matbanker. Nästan alla skulle få det bättre om vi införde en ekonomi som bygger på privat tillräcklighet och offentlig lyx, snarare än på Truss vision om ­privat överflöd och offentligt elände.

Hennes ”tillväxtvänliga” agenda spelar samma roll som skattesänkningar för de väldigt rika. Den är en förflyttning av makt till de rikaste, varav många är chefer för bolagen med huvudkontor utomlands, skoningslösa utländska oligarker och brittiska plutokrater som kanaliserar sina pengar genom skatteparadis. Med andra ord, den är ytterligare en manifestering av det klasskrig de rika för mot de fattiga. Tillväxt, enligt Truss vision, är inte ett löfte. Det är ett hot.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.Översättning: Jenny Cleveson