Det borde gå bra för Italien. Till skillnad från Storbritannien exporterar landet betydligt mer än det importerar, och regeringen spenderar mindre (undantaget räntebetalningar) än sina skatteintäkter. Trots det stagnerar Italien och befolkningen är i upprorstillstånd efter två förlorade årtionden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det stämmer att Italien är i stort behov av reformer, men de som skyller stagnationen på inhemsk ineffektivitet och korruption måste förklara varför Italien växte så snabbt under efterkrigstiden fram till inträdet i eurozonen. Var landets regering och statsform mer effektiva och rättskaffens under 1970- och 1980-talen? Knappast.
Orsaken till Italiens bekymmer är landets medlemskap i en uselt utformad monetär union, eurozonen, inom vilken den italienska ekonomin inte kan andas och vilken flera tyska regeringar vägrat att reformera.
Bitter skörd
2015 valde det grekiska folket en progressiv, europavänlig regering med mandat att kräva ett nytt avtal med eurozonen. Under ledning av den tyska regeringen krossade EU och dess centralbank oss på sex månader. Några månader senare frågade den italienska dagstidningen Corriere della Sera mig om jag trodde att den europeiska demokratin var i fara. Jag svarade:
”Grekland kapitulerade, men Europas demokrati fick livshotande skador. Om inte européerna inser att deras ekonomi styrs av pseudoteknokrater, som varken är folkvalda eller kan hållas ansvariga och som begår det ena grova felet efter det andra, kommer vår demokrati bara finnas kvar i vår gemensamma fantasi.”
Sedan dess har det italienska demokratiska partiets etablissemangvänliga regering implementerat, bit för bit, den politik som EU:s icke-valda byråkrater krävde. Resultatet blev ytterligare stagnation. Och så, i mars, slutade det nationella valet i absolut parlamentarisk majoritet för två antietablissemangpartier som, trots sina olikheter, delade tvivel kring Italiens medlemskap i eurozonen och en fientlig inställning till migranter. Det var en bitter skörd av uteblivna framtidsutsikter och sjunkande hopp.
Omstridd finansminister
Efter några veckor av den sortens kohandel som är vanlig efter val i länder som Italien och Tyskland, slöt ledarna för Femstjärnerörelsen och Lega, Luigi Di Maio och Matteo Salvini, en överenskommelse om att bilda regering. Tyvärr använde president Sergio Mattarella den makt han tilldelats av den italienska konstitutionen för att förhindra bildandet av den regeringen, och gav i stället mandatet till en teknokrat, en tidigare IMF-anställd som inte skulle ha någon chans vid en förtroendeomröstning i parlamentet.
Om Mattarella hade vägrat att ge Salvini posten som inrikesminister för att han var upprörd över dennes löfte att kasta ut 500 000 migranter ur Italien, skulle jag kunna förmå mig att stödja honom. Men nej, presidenten hade inte några sådana betänkligheter. Inte ens för ett ögonblick övervägde han att lämna veto mot idén att ett europeiskt land skulle använda sina säkerhetsstyrkor för att samla ihop hundratusentals människor, bura in dem och tvinga dem på tåg, bussar och färjor och skicka dem Gud vet var.
Nej, Mattarella valde att komma på kant med en absolut majoritet av lagstiftarna av ett annat skäl: hans ogillande av den utnämnde finansministern. Varför? För att sagde gentleman, trots att han är är fullt kvalificerad för jobbet och trots sin försäkran att han skulle foga sig efter EU:s regler, tidigare uttryckt tvivel kring eurozonens utformning och ställt sig bakom en plan för utträde ur EU i händelse att det skulle bli nödvändigt. Det var som om Mattarella förkunnade att förnuft hos en blivande finansminister utgör skäl till att han eller hon ska utestängas från posten.
Rätt med oro över euron
Det som är så slående är att det inte finns någon tänkande ekonom någonstans i världen som inte delar denna oro över eurozonens bristfälliga utformning. Ingen förståndig finansminister skulle strunta i att utveckla en plan för ett euroutträde. Faktum är att jag har hört från säkra källor att det tyska finansministeriet, Europeiska centralbanken och alla andra större banker och bolag har planer för Italiens – och till och med Tysklands – eventuella utträde ur eurozonen. Säger Mattarella till oss att den italienske finansministern är förbjuden att fundera över en sådan plan?
Utöver sitt moraliska misslyckande att inte motsätta sig Legas ofantliga misantropi, har presidenten gjort ännu en stor taktisk tabbe: han gick rakt i Salvinis fälla. Bildandet av ännu en ”teknisk” regering, under en tidigare IMF-byråkrat, är en fantastisk gåva till Salvinis parti.
Moralisk och taktisk tabbe
Salvini dreglar över tanken på ett nytt val – ett där han inte kommer att kämpa som den misantropiske, splittrande populist han är, utan som en demokratins försvarare mot det djupa etablissemanget. Han har redan placerat sig i moraliskt överläge med följande skarpa ord: ”Italien är inte en koloni. Vi är inte slavar under tyskar, fransmän, spreadet eller ekonomin.”
Om Mattarella finner tröst i det faktum att tidigare italienska presidenter lyckats få igenom tekniska regeringar som gjorde etablissemangets jobb (så ”framgångsrikt” att landets politiska kärna imploderade), misstar han sig gruvligt. Denna gång har han inte, till skillnad från sina föregångare, parlamentarisk majoritet för att få igenom en budget eller ens ge sin valda regering en förtroendeomröstning. Presidenten är därmed tvungen att utlysa nyval som, på grund av hans moraliska riktning och taktiska tabbe, kommer att leda till en ännu starkare majoritet för Italiens främlingsfientliga politiska krafter, möjligtvis i allians med Silvio Berlusconis försvagade Forza Italia.
Och sedan då, president Mattarella?
