En faktisk fred finns inte på horisonten, men det finns en förhoppning om att kriget återigen kan sänkas till en intensitet och skala som gör livet möjligt.
I Israel hoppas familjer på att få sina släktingar tillbaka. Mödrar och fäder hoppas att deras barn ska komma tillbaka från sin tjänstgöring med livet i behåll.
Det sägs att ingen är vinnare i ett krig, men alla är inte likvärdiga förlorare.
Marscherade öppet på gatorna
Tillsammans med de firande civila marscherade också al-Qassambrigaden öppet på gatorna i Gaza. Hamas uniformerade poliser gick från att vara osynliga till att på ett ögonblick dirigera trafiken. Bland ruinerna, där allt har förändrats, har ingenting hänt.
När den högerextrema bosättarfascisten Ben Gvir lämnade Netanyahus regering efter undertecknandet av vapenvilan utropade han kriget som förlorat. Högljutt deklarerade han att allt varit förgäves och att alla framgångar snabbt skulle rullas tillbaka. Från barn och galningar får vi höra sanningen.
Dagar innan vapenvilan gick USA:s dåvarande utrikesminister ut och informerade om att Hamas har ersatt all förlorad personal. Efter 15 månader av krig har Hamas lika många soldater som före den 7 oktober.
Kursändring påverkade kriget
För någon som har läst en bok om väpnade uppror kommer detta inte som en chock. Tvärtom har Israels strategi för att uppnå flera av sina uttalade krigsmål varit omöjlig att realisera. Israels doktrin, Operational concept for victory, utgick från att Israels fiender inte skulle förstås som väpnade uppror eller insurgenter. Istället skulle de förstås som en konventionell armé som tillämpar asymmetrisk krigföring.
Detta är en kursändring i den israeliska förståelsen som tagit sig högst praktiska uttryck i kriget. Tidigare har Israel varit försiktiga med att döda det direkta ledarskapet hos sina fiender. Inte av humanitära skäl utan därför att man tidigare sett det som en fara att skapa martyrer. Dessutom riskerar man att släppa fram en yngre, modernare och smartare ledare. Istället har man försökt ”klippa gräset", riktat in sig på skickliga uppkomlingar och försökt utsätta dem för ett konstant tryck som hållit fienden på mattan.
Några långsiktiga lösningar har inte varit möjliga eftersom genuin förhandling inte har setts som ett alternativ.
Terrorisera bort terroristerna
Det konventionella kriget lägger stort fokus på att erövra fiendens territorium, slå ut deras ledningssystem och genom manövrar tvinga fiendens politiska ledarskap till kapitulation och eftergifter. Den konventionella armén förväntas ledas av en konventionell politisk struktur – kriget är politiken med andra medel.
Partisanen, upprorsmannen eller insurgenten fungerar som en förvrängd spegelbild. Som den tyske rättsfilosofen Karl Schmitt uttrycker det i sin text ”Theorie des Partisanen”: "Partisanen är en politisk figur. Han gör kriget politiskt."
Mjölmassakern och sjukhusbombningar knäcker inte Hamas, utan gör dem starkare.
Politiken, folksjälen och kontrollen löper parallellt med den konventionella kontrollen. Partisanens kontroll handlar inte i första hand om höjder, skyttevärn eller frontlinjer. Den politiska kontrollen ligger i känslor, trovärdighet och trygghet. Partisanen drar sin kraft ur sakernas tillstånd, ur verkliga politiska utmaningar – tillstånd som driver människor till en punkt där de inte sällan blir monster. Handlingar som understryker sakernas tillstånd skapar en större, brutalare och mer övertygad fiende.
Mjölmassakern och sjukhusbombningar knäcker inte Hamas, utan gör dem starkare. Eller som militärteoretikern David Kilcullen beskriver det:
”Vi kan inte döda oss ut ur detta problem. Vi kan inte terrorisera bort terroristerna (out-terrorize the terrorists), vi riskerar att ge bränsle till upproret snarare än att besegra det.”
En rörelse är inte sina ledare
När vapnen tystnar i Gaza så ökar våldet på Västbanken. I ett desperat försök att hålla ihop sin regering behöver Benjamin Netanyahu göra eftergifter, inte gentemot sina fiender, utan gentemot sina vänner. Soldater flyttas över för att kunna expandera Israels kontroll på det ockuperade Västbanken. IDF säger sig behöva vara kvar i södra Libanon, i brott mot vapenvilan med Hizbollah. 2022 var det blodigaste året för Västbanken på decennier, ett förspel inför den 7 oktober. En ockupation av södra Libanon var den politiska utmaning som en gång i tiden gav Hizbollah kraften att skapas.
Historien framstår som cirkulär, evigt tvingad att upprepa sig. Förmågan att bryta mönstret verkar omöjlig. Ingen av parterna kan längre skapa trovärdiga politiska alternativ som försäkrar den andra sin grundläggande rätt till liv.
För att vinna behövde Israel förinta Hamas. Hamas å sin sida behövde bara överleva.
Israels försök att knäcka Hamas som en konventionell armé är helt enligt deras doktrin. Det är antagligen därför kriget har fått karaktären av ett folkmord. För att vinna behövde Israel förinta Hamas. Hamas å sin sida behövde bara överleva. Att försöka döda alla upprorsmän blir som att försöka lösa ett socialt problem med matematik. En rörelse är inte sina ledare – Sinwar och Haniyeh är lika lite Hamas som Mulla Omar var Talibanerna.
Inga objektiva faktorer pekar på att Hamas har krossats, även om flera av Israels fiender temporärt försvagats. Istället för att säkra evig fred står unga män på led i Gaza för att ansluta sig till det som framstår som det enda alternativet. Om möjligt ännu trasigare än den tidigare generationen. Frågan Israel nu måste ställa sig är: Hur kommer nästa 7 oktober att se ut?
