Så vad betyder det här?

Miljöpartiet måste hitta ett nytt språkrör och en ny miljö- och klimatminister. Spekulationerna drar genast igång, kanske är det så att partiet gör plats för en starkt medial person som Alice Bah Kuhnke, alltså ett strategiskt beslut för att kunna vända opinionsläget till valet 2022.

Men det är inte riktigt så Miljöpartiet fungerar, det finns ingen inbyggd rutin för att under värdiga former fasa ut representanter som anses ha förbrukat sitt förtroende.

Flera källor med direkt insyn i partiledningen säger till Dagens ETC att beslutet kom från Isabella Lövin, helt utan någon form av mer eller mindre subtila påtryckningar. Hon vill helt enkelt sluta. Hon vill inte längre.

Det handlar inte om att hon känner att hon inte kan uträtta tillräckligt mycket, säger hon till medierna. Det handlar inte heller om att hon tröttnat på Socialdemokraternas grovt paternalistiska metoder. Men frågan är om det är hela sanningen. Nej, menar de källor som Dagens ETC varit i kontakt med.

Isabella Lövin har naturligtvis rätt till sin egen berättelse om varför hon bryter med politiken efter tolv år, där de senaste tillbringats i en skadeskjuten regering utan generellt engagemang för att bromsa klimatkrisen. Men jag tror att den kan nyanseras.

Hon har stångat sig blodig mot socialdemokratin, säger källorna. Hon har blivit allt mer frustrerad över att själva verkligheten – där klimatkrisens effekter blivit påtagliga – inte ger genomslag hos väljarna. Som en av källorna formulerar det: Hon kände att hon verkligen gjorde skillnad i Europa, men det har visat sig svårt att åstadkomma något liknande i Sverige.

Om vi antar att det är korrekt, har vi nu fått ännu ett bevis för att politiken misslyckas hantera klimatkrisen. Om den lyckas med något är det att nöta ut dem som har vilja att agera för framtiden. Det är deprimerande. Det är också en skarp varning om att det inte alls är givet att regeringen – trots klimatlag, trots sin gröna förutsättning – kommer att stoppa Preem från sin utbyggnad i Lysekil.

Tänk på vad som hänt senaste åren, tänk på vad Greta Thunberg åstadkommit. Alla har sett vad utomparlamentarisk kamp kan göra, hur den kan mobilisera massorna. Isabella Lövin har också sett. Samtidigt har skuggan lagt sig över ett politiskt klimat som tycks stå helt still, onåbart för vetenskapen och värmeböljorna.

Den som vill begripa Isabella Lövin som visionär, förstå hennes kärna, ska läsa den debattartikel hon skrev i Dagens ETC före senaste valet, under den extremt heta sommar som fick verandamöbler att smälta och hundratals äldre att dö.

”Som parti har vi anpassat oss till det möjligas konst. Gjort allt vad vi kan för att med förnuftsbaserade argument få igenom så mycket grön politik det bara går”, skrev hon, och fortsatte:

”Nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte längre vara tyst. Jag tänker inte längre underdriva det existentiella hot mot mänskligheten vi står inför precis just nu, inte i en framtid… Vi kan inte säga att vi inte visste. Vi vet. Vi vet riskerna.”

Jag misstänker att det, innerst inne, är anledningen att hon lämnar.

För mycket står på spel.

Och det är ett skoningslöst betyg för svensk politik.