Det var den gamle caudillon Juan Peron som på 1950-talet gjorde att Malvinasfrågan på allvar ympades in nästan som en minsta gemensam nämnare i den argentinska nationalkänslan. Alla argentinska skolbarn fick lära sig att ”Malvinas tillhör Argentina”, och att engelsmännen någon gång för länge sen drivit bort de argentinare som bodde på öarna. Det är en tveksam historiebeskrivning. Men det räcker med att titta på kartan för att se att det naturliga vore att öarna tillhör Argentina och inte ­Storbritannien på andra sidan jordklotet. ­Problemet var att de som bodde där talade engelska och kände sig som falkländare och, om de måste välja, mer som britter än som argentinare.

Invasion under förhandlingar

Om det var ”befrielse” av Falkland/Malvinas som ­generalerna var ute efter hade det varit effektivare, och mindre kostsamt på alla vis, att satsa på de förhandlingar som sen flera år tillbaka fördes mellan ­Storbritannien och Argentina i New York under FN:s beskydd. För Storbritannien hade öarna blivit en börda och britterna var öppna för en lösning som förde över dem till Argentina, om än med inslag av något slags självstyre under en övergångsperiod. Öarna befann sig dessutom i ekonomisk stagnation, befolkningen minskade på grund av emigration och det blev allt vanligare att ö-bor skickade barnen till skola i Argentina, att det var där man sökte läkarvård och även utvecklade allehanda ekonomiska relationer. Det fanns en naturlig relation mellan ö-borna och Argentina och även i britternas ögon var ett logiskt nästa steg att Falkland/Malvinas på något sätt också politiskt knöts till Argentina.

Ändå fattades beslut om en storskalig militär invasion.

Varför? 

Helt enkelt därför att invasionens syfte inte i första hand var Falkland/Malvinas ”befrielse”, utan att neutralisera motståndet mot den argentinska diktaturen, som då leddes av generalen Leopoldo Galtieri.  

Mördarna blev hjältar

Invasionen var ursprungligen tänkt att ske i juni, när vintern börjat på det södra halvklotet, vilket, trodde generalerna, skulle avskräcka britterna från att agera.

Men den 30 mars 1982 ­organiserade den fackliga centralorganisationen CGT en demonstration under parollen ”fred, bröd, arbete”. 50 000 människor deltog i Buenos Aires. Det var den första riktigt massiva protesten mot militärdiktaturen sen kuppen 1976. Och även om den utsattes för brutal repression, upplevdes den som början till slutet för diktaturen. Också av generalerna, som snabbt ändrade sina planer och omedelbart ­aktiverade invasionsplanen. 

Ett smart drag, visade det sig. För bara två dagar efter den jättelika protestdemonstrationen samlades dubbelt så många på Plaza de Mayo i Buenos Aires, den här gången för att hylla ­militären. Den 30 mars hade de ropat ”Galtieri, jävla horunge, dra åt helvete”. Den 2 april hyllade de samme Galtieri som en hjälte för att ha inlett ”befrielsen” av Malvinas/Falkland.

I den nationalistiska yran glömdes förtrycket bort. ­Mördarna blev hjältar.

Men ”befrielsen” av Falkland/Malvinas gick inte som planerat.

Ingen tacksamhet till befriarna

När de argentinska soldaterna gick in i den enda staden Port Stanley, som generalerna döpte om till Puerto Argentino och som på den tiden inte ens hade tusen invånare och förklarade för de storögda kelterna, som ­invånarna på öarna kallas, att de skulle befrias, möttes de av tystnad. Från och med nu, förklarade soldaterna, ska ni köra på höger sida av vägen, och inte vänster som dittills. Språket i skolan ska från och med nu vara spanska och inte engelska. De ­argentinska soldaterna kunde inte förstå varför inte kelterna visade någon tacksamhet.

Och när den brittiska ­regeringen inte lämnade ­kelterna åt sitt öde, som generalerna räknat med, utan istället skickade sin flotta tvärs över jordklotet tvingades de inse att det inte skulle bli någon snabb seger. Efter 74 dygn kapitulerade Argentina. Då hade närmare tusen personer dött, två tredjedelar av dem var argentinska soldater.

– Det enda positiva med kriget var att att militären tvingades lämna ifrån sig makten, sa Sergio Sanchez och José Parisio, två argentinska veteraner som jag träffade i Port Stanley för tio år sen.

Några dagar senare träffade jag två brittiska veteraner, ­yrkessoldaterna Jeff Johnstone och Charlie Brown. De hade ­kommit till Port Stanley för att visa ett bildspel om kriget, inte i syfte att glorifiera det, utan för att visa vilket helvete det var.

En kväll träffades de fyra ­veteranerna på puben. Efter en första avvaktan slutade det i omfamningar, tårar och beslut om att gemensamt kämpa mot alla krig.

– Om vi som varit med på olika sidor går samman kan vi kanske förändra något, blev slutsatsen.

Försvaras av yrkessoldater

Men 40 år efter kriget är avståndet mellan invånarna på Falkland/Malvinas och Argentina större än någonsin. De fattiga och marginella öarna har blivit rika med en BNP per capita i nivå med Norges. Förutom ekonomiskt stöd från Storbritannien är det fiskelicenser, turism och en sofistikerad fåravel som ligger bakom. Dess­utom har det upptäckts olja i havet utanför öarna. I det tidigare väglösa landet där man tog sig fram med häst, har det byggts vägar till alla bebodda platser. Befolkningen, som när invasionen skedde uppgick till drygt tusen, uppgår idag till över 4 000. Av dem är bara hälften födda på öarna. 

Falkland/Malvinas försvaras dessutom inte längre av ett par dussin brittiska soldater och en handfull hemvärnsmän, som när invasionen skedde för 40 år sen, utan av 2 000 brittiska yrkes­soldater inhysta i en modern ­förläggning med avancerade vapen. Kanske till och med kärnvapen. 

Istället för en process av integration, som varit möjlig om förhandlingarna i New York fortsatt, förvandlade kriget Falkland/Malvinas till ett hot mot Argentina.

Istället för att acceptera att kelterna under åren skapat en egen identitet, vägrar Argentina fortfarande att acceptera dem som legitima deltagare i några förhandlingar. 

Istället för att anpassa öarna till den geografiska verkligheten gjorde kriget att den koloniala baksmällan förlängdes på obestämd tid och att nationalismen slog knut på sig själv.