BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Kritiken lät inte vänta på sig och drevet som följde var det första jag upplevde som offentlig person och kulminerade när SvDs ledarblogg länkade till en insamling som startats för att skicka mig till Nordkorea. Där fick jag fick se mig själv på bild intill den dåvarande diktatorn och man lovade betala resan om jag sökte uppehållstillstånd. (Jag tror de fick in 500 kr.)
I den storm som följde tänkte jag mest på att styra framåt och hann inte fördjupa mig så mycket i själva frågan. Huruvida det verkligen var en så bra idé att förbjuda reklam. Och i brist på analys höll jag fast vid denna ståndpunkt i många år.
Under dessa år förändras Sverige och hela västvärlden markant. I spåren av kriget mot terrorismen och i ett på det hela taget mer polariserat samhälle har det politiska landskapet gjort en kursändring mot det mer auktoritära. Och längtan efter starka ledare som visar handlingskraft har gjort det allt mer populärt att från politiskt håll föreslå förbud av allt man ogillar.
Och har man väl slagit in på den vägen går det fort. Idag handlar förslagen om allt från förbud mot tiggeri och heltäckande slöjor till mobiler i bilar, vinster i välfärden eller att förbjuda organisationer som NMR, moralpoliser eller falska nyheter. Och förbuden passar väl in i en berättelse där problem och lösningar är enkla. Där varje fråga är sin egen och kan separeras från samhälles ekosystem.
Några ord av Torgny Segerstedt kommer till mig: ”Friheten kan obestridligen missbrukas och bli missbrukad men den innehåller just i egenskap av frihet botemedlet mot sin egen urartning. Man kan förtvivla om folkväldet enbart om man förtvivlar människorna själva”, skriver han i ”Demokrati och diktatur” från 1933. Och när de första förslagen om att förbjuda tiggeri dyker upp börjar jag se min längtan efter ett förbud mot reklam ur en annan synvinkel.
Instinktivt motsätter jag mig omedelbart ett förbud mot tiggeri. För att det inte löser problemet. Problemet är fattigdomen. Och den kommer vi inte åt genom att förbjuda människor i nöd att be om pengar. Några försöker mildra förslaget genom att säga att det bara bör gälla organiserat tiggeri. ”Ja, men i så fall måste vi ju även förbjuda välgörenhetsorganisationer som går runt på stan och tigger pengar”, hör jag mig själv säga i en debatt. Och fortsätter: ”Ja, i praktiken måste vi då förbjuda all reklam. För var är reklam om inte organiserat tiggeri? Dessutom innehåller reklamen ett falskt löfte om ett bättre liv. De människor som tigger lovar i alla fall ingenting tillbaka.” Och i detsamma jag sagt det inser jag frågans komplexitet. Och här börjar i mitt inre en kovändning i frågan om ett förbud mot reklam.
Ty jag tror att vi till sista instans måste värna den liberala grund som demokratin bygger på. Förbud kan behövas för att försvara friheten. Men i så fall som en sista utpost. Och jag undrar om inte detta är en av de mest centrala frågor vi borde brottas med. Den fråga som ständigt måste upprätthållas för att möjliggöra demokratin: I vilka frågor ska vi ha tillit till folket? Oss själva. Och i vilka frågor bör vi acceptera att risken att vår egen oförmåga att värna en annan människa eller vår gemensamma frihet är så stor att vi måste komma överens om en kollektiv gräns genom ett förbud?
Många av de förbudsförslag som idag föreligger låter bra, som förbud mot vinster i välfärden eller mobiler i klassrummen. Men jag undrar om vi inte gör det för enkelt för oss. Att vi riskerar missa grundproblemen. Och i stället bara dämpar symptomen.
När kan då ett förbud vara på sin plats? I de allra flesta frågor är det komplicerat och krävs en rejäl oberoende utredning för att väga för och emot. Synliggöra konsekvenserna. Men det finns också frågor där ett förbud faktiskt är det enda rimliga för att försvara friheten och demokratin.
Dit hör som jag ser det frågan om ett förbud mot kärnvapen. Där är ett förbud bokstavligt talat sista instans. Ty det finns inget mer odemokratiskt än kärnvapen. Att en man. Eller kvinna (men för närvarande är det män som sitter på den makten) inom loppet av ett par minuter ensam kan fatta ett beslut att radera all frihet i världen. Det finns inget trovärdigt försvar av en sådan ordning.
I romanen ”Buffeln” som utspelas under andra världskriget, säger huvudpersonen, en rysk vetenskapsman, att ”den viktigaste uppfinning som människan gjort är stoppknappen.”
Jag tänker ofta på det. Vi bör alltid värna människans obotliga nyfikenhet och uppfinningsrikedom. Stödja ny forskning. Men vi måste vara medvetna om att allt vi upptäcker inte är bra. Somligt rent av livsfarligt. Och då måste vi ha modet att säga stopp.
Sorgligt nog är det just när det gäller frågan om att ratificera förbudet mot kärnvapen, som sittande regering tillsatt en utredning. Lars Erik Lundin som fått uppdraget kommer säkerligen att göra ett bra utredningsjobb av hög kvalitet utifrån de givna direktiven. Ingen skugga över honom. Det är bara det att direktiven i dessa fall leder oss bort från den moraliska diskussion som frågan kräver och som främst handlar om huruvida ett kärnvapenförbud äventyrar vår nationella säkerhet genom påverkan på våra militära samarbeten och vår krigsmaterialtillverkning eller hur det samspelar med redan ingångna avtal om nedrustning.
”Jag är rädd att ni förvandlar en i grunden existentiell fråga till en teknisk” säger Pierre Schori i en debatt på ABF.
En kvinna i samma debatt reser sig upp och säger: ”Jag förstår inte varför ni ska krångla till det. Man behöver inte vara expert eller ha stöd av någon utredning i världen för att ha rätt att säga att kärnvapen ska förbjudas. Det säger jag som mormor och farmor. Som kvinna. Som människa. Det är min skyldighet.”
”Kärnvapen är ju för övrigt redan förbjudet”, påpekar en annan åhörare. Och så är det. Det är förbjudet för alla utom för de fem officiella kärnvapenstaterna. Och övriga som anslutit till icke-spridningsavtalet har förbundit sig att inte skaffa några förutsatt att kärnvapenstaterna aktivt arbetar för nedrustning. Det har dock inte gått så bra. Minst sagt. Idag är det snart 50 år sedan avtalet trädde i kraft och satsningarna på en modernisering av världens kärnvapen större än någonsin.
Vi har inte råd att vänta. Inte 50 år till. Inte ens på en utredning.
Dessutom har flera av oppositionspartierna, som motsatt sig underskrift, sagt att de oavsett vad utredningen kommer fram till inte avser att ändra sig. Detta faktum får hela idén om en utredning än mer att framstå som ett taktiskt spel från S för att slippa ställa fler interna konflikter i dagen innan valet.
Men med tanke på opinionssiffrorna och att 86 % av folket i en nyligen gjord undersökning visat sig vara för ett förbud kanske det inte var så taktiskt att vara taktisk i den här frågan.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
