Men texten ”Berlusconi!” har jag klistrat på själv.

Jag bar den senast för 15 år sen, under en turné med mitt indieproggband. Sen dess har den legat otvättad i en plastpåse på vinden och under tiden odlat fram några sällsynt mustiga enzymer som gör att allt den rör vid luktar som indieproggturnéer brukade lukta; curry, rökning inomhus och alt-country-svett.

I måndags plockade jag fram den igen. Eftersom själva Berlusconi slutligen, efter mycket konstrande, dog.

Man kan tro att jag, med min tröja, kanske tänkte fälla en tår över att den 86-årige medeidespoten nu gått i graven. Självklart inte, tröjan var en så kallad ”ironi”, ett grepp som var väldigt populärt i min generation och som kan förklaras med att det under nästan hela 90-talet var så pass skamligt att vara politiskt eller kulturellt radikal att all politisk kritik alltid framfördes genom att man helt enkelt omfamnade det man avskydde.

På låtsas.

Du som är gammal nog förstår hur det funkade, men för yngre, gravallvarliga generationer är det inte lika lätt att begripa. Ärligt talat så var det kanske inte helt genomtänkt. Men på den tiden behövdes inte mer text än så på en tröja för att markera vad man tyckte.

Det behövde inte stå att Berlusconi borde sitta inspärrad. Att han var en spraytannad lögnare och skurk. Silvio Berlusconi var själva symbolen för den skrämmande makt som uppstår när ett medieimperium blir en helt integrerad del av politiken.

Han var inte den förste. Rupert Murdoch var hans läromästare. Och inte den siste. Elon Musk är hans efterträdare. Men till skillnad från andra mediemoguler var Berlusconi framförallt en symbol för vulgaritet. Många av hans kritiker (säkert även jag) var övertygade om att det var just fördumningen som var problemet. Att han smulade sönder de italienska väljarnas hjärnor med billig underhållnings-tv och nakna bröst och på så sätt sådde fröna till ett mer fascistiskt Italien.

Fascism var för liberaler och vänstern synonymt med brist på kulturell bildning. Om vi motverkade obildningen så skulle vi stå rustade mot det bruna giftet.

Det var en tid då det gjordes filmer på samma tema. ”Idiocracy” (2006) är den mest kända. En film om hur anti-intellektualism och överdriven tv-konsumtion får samhället att spåra ur i despoti.

Det är en analys som lever kvar. ”Han förvandlade underhållning till politik och politik till dokusåpa” skriver Theresa Küchler om Berlusconi i SvD. ”Han förvandlade politiken till tv-underhållning, dygnet runt”, skriver Olle Svenning i Aftonbladet.

Som om politiken inte alltid bestått av lika delar bröd och skådespel, för att citera en annan gammal romare. Det var med andra ord lätt att ironisera över clown-fascismens kåte farfar. Men det var aldrig de usla tv-programmen som var problemet. Sedan dess har såväl Zelenskyj som Trump skuttat direkt från usel underhållnings-tv till presidentposten. De politiska likheterna mellan dem är få.

Den skamlösa underhållningen och populärkulturen har snarare visat sig vara en av de sista utposterna där mänskliga rättigheter fortfarande respekteras som något heligt. Idag är kanske Melodifestivalen den allra sista europeiska bastionen för allas lika värde.

De nationalistiska partier som nu kontrollerar Europa har lika lite intresse av Berlusconi-tv som hans gamla kritiker. De hatar dragshows och rapmusik. De vill skapa en kulturkanon bestående av nationalromantisk litteratur och klassicistisk arkitektur. De klär sig i folkloristiska kostymer. Den klassiska bildningen är deras bästa vän och allierade i kampen mot samhällets patrask. En konservativ kultursyn är helt enkelt aldrig ett skydd mot själva konservatismen, konstigt nog.

Gycklaren och tv-snuskhummern Berlusconis framgångsrecept var inte hans vulgaritet, utan att han bröt med den humanism som väglett europeisk politik sedan andra världskrigets slut och utsåg migranter från mellanöstern till sina fiender.

Nu, efter sin död, hyllas han också av den internationella högerpressen för att han var den förste som stoppade invandrare från Nordafrika. Libyen, närmare bestämt. Berlusconi ”förstod” det som alla nu har ”förstått”, skriver the Spectator.

Svårare än så var det aldrig.

Det finns ingen som helst anledning att vara ledsen för att Silvio Berlusconi är död. Att försköna en alltigenom rutten livsgärning genom att pressa fram tårar över att alla människor har nära anhöriga är helt meningslöst.

Ett fåtal personer har så klart förlorat en varm och kär vän med Silvio Berlusconi. Vladimir Putin, är en av dem. Men… ja… det är som sagt svårt att tvinga fram några tårar.

Jag vrider och vänder på min tröja. Försöker hitta charmen i den där gamla humorn. Kanske hitta tillbaka till minnet av en roligare tid, då ironierna kom lite lättare. Jag provar den. Den är inte lika tajt längre, men magen putar ändå ut. När kroppsvärmen hettat upp enzymerna slår currydoften emot mig.

Jag lägger tillbaka den i plastpåsen med saker som jag aldrig någonsin kommer att kunna förklara för mina barn.