Den världen heter Stockholm.
Kulturjournalister i Malmö, som jag själv, får nöja oss med att försöka sälja in en text i Sydsvenskan, gå på en poesiuppläsning via en lokal aktör som inte heller tjänar några pengar, eller hoppas på ett P4-knäck där vi får intervjua julgransförsäljare om årets skörd. Vi hade tjänat mer pengar på att sitta i fängelse.
Under tiden får vi titta på medan programledare Christopher Garplind bjuder in kompis efter kompis i ”Cyklopernas land”, eller hur ännu en 22-åring från Södra Latin ges plats i en SR-studio eller får jobb som manusförfattare inom Bonnierkoncernen.
Den enda Malmöbo som är välkommen heter Jonatan Unge och är från Djurgården i Stockholm
Malmöbor förstår inte hur man kan vara så ung och få sådana jobb. Vi förstår inte hur de hinner utbilda sig och skaffa sig erfarenheter. Hur de från ingenstans ploppar upp med en nytagen bylinebild med perfekta kindben och självsäkra ögon. Vi förstår inte hur någon kulturredaktör öppnat just deras mejl (när de aldrig svarar på mejl annars), och skrivit något i stil med ”jättebra idé, du får fyra lax, skriv tretusen tecken och skicka med en bylinebild”.
Men jag fattar att de är kompisar och känner varandra.
Den enda Malmöbo som är välkommen heter Jonatan Unge och är från Djurgården i Stockholm och känner fler personer på Bonnier än vad jag känner människor i Malmö. Unge är inte rädd för att påtala att han bor här. Men jag vet inte hur god ambassadör han är. I både kvällstidningar och intervjuer berättar han öppet om hur mycket han hatar staden.
Förr hade åtminstone en produktion som ”Tankesmedjan i P3” sin bas i Malmö och det speglade sig i innehållet. När inspelningarna flyttades till Stockholm byttes deltagarna ut mot folk från huvudstaden.
Panelerna bestod (då programmet lades ned för typ 9 månader sen och ersattes med det kritiserade ”Fas 3”) av komikern Christoffer Nyqvist och kommunikatören Laura Ingermarsson som båda pluggat på Södra Latin, samt allkonstnären Charlotte Wandt från Danderyd. En period var Östermalmsbördige Anna Björklund också med. I systerpodden P3 Klubben huserar Nanna Olasdotter Hallberg som till och med gjort en SR-dramaserie om en karaktär på Södra Latin. Elis Monteverde Burrau i Cyklopernas land, Södra Latin. Amie Bramme Sey i samma program är också från Södermalm, misstänker att hon har pluggat på Södra Latin. När någon blir sjuk är det som om producenten ringer till Södra Latin och frågar vem som kan hoppa in med kortast varsel.
Det är märkligt att vi har en kultur som suktar efter verklighet och perspektiv men aktivt väljer att krympa denna verklighet till en radie om fem kilometer i Stockholm. Det är märkligt att Public Service som har ett uppdrag att just bredda och aktivt arbeta för mångfald inte verkar ta det uppdraget på allvar.
Det är ännu märkligare att Public Service inte tar ett större ansvar när kultursidor på mindre orter i Sverige läggs ner en efter en. Om jag tycker att det är svårt att nå ut från Malmö kan jag bara föreställa mig hur omöjligt det måste kännas från typ Kristianstad.
Det jag går runt och tänker är: Hur ska jag bli kompis med Christopher Garplind när jag inte bor i samma stad?
Det är som att de tänker, att så länge Garplinds kompisar pratar om något utanför Stockholms innerstad är det okej, men de glömmer bort att själva rösterna också behöver ha en spridning. Nöjt kan de sitta och analysera Yasins senaste platta som det bästa de hört, men de skulle aldrig ta in en ortenkille som kontinuerlig panelmedlem, det skulle förstöra den interna dynamiken.
Första två säsongerna fick Malmöbon Angelica Cisalli vara med i programmet eftersom hon är kompis med Garplind. Nu är hon inte med längre. Antar det är svårt att göda kompisrelationer på distans. För egen del går jag inte runt och tänker: Hur ska jag bli kompetent nog att för att göra min röst hörd? Det jag går runt och tänker är: Hur ska jag bli kompis med Christopher Garplind när jag inte bor i samma stad? Vad tycker han om att göra? Ska vi åka wakeboard? Gillar han semlor?
Ökad centralisering och nepotism riskerar att göra kulturutbudet förutsägbart och fattigare. Det blir tydligt att SVT och SR inte lägger ut jobbannonser och går igenom CV:n för produktionerna, vilket är ett problem. Istället ges Södra Latin-eleverna och den Nexikanska armén fritt spelrum att bevaka sina positioner och slippa förhålla sig till främmande tankar som skulle kunna rucka på ordningen. Kultur som berör samtid och aktuella händelser behöver fler representanter.
Det vilar ett stort ansvar på de axlar som styr över det lilla utrymme som avlönad kulturjournalistik är. En invändning hade kunnat vara att det alltid har sett ut såhär. Men jag har svårt att tro att det skett så öppet som det gör idag. Jag undrar vad det skickar för signaler till unga kulturutövare som är verksamma utanför Stockholms innerstad.
Uppdatering: I en tidigare version av texten angavs att Nanna Olasdotter Hallberg själv gått på Södra latins gymnasium. Det är ändrat.
