Döm min förvåning när jag 17 år senare ser en etablerad skribent (tillika sjuksköterska!) uttrycka samma nonsens. På Twitter skriver Hanne Kjöller: 

”Jag har ingen erfarenhet av plåster. Däremot av att sticka personer av alla hudfärger. Och det är definitivt skillnad. Svart hud är svårare att komma igenom.”

Riskerar få fel vård

Att en 13-åring inte vet om att svart hud varken har extra hudlager, eller tjockare (hjälp), är en sak, men att etablerade skribenter och sjuksköterskor inte begriper detta är hårresande. Och allvarligt. 

Nyligen rapporterade Dagens Nyheter (Kjöllers egen tidning) om sjukvården behandlat barn olika beroende på hudfärg. Sjuksköterskan Zainab Jones larmade för ett tag sedan om att Västra Götalandsregionen hade olika riktlinjer för bedövningskräm och plåster. ”Färgade barn behöver minst 1,5-2 timmar för effekt” och vita barn ”en timme”. DN:s granskning visade att tre regioner haft olika rekommendationer beroende på barnens hudfärg: Västra Götaland, Västerbotten och Sörmland. 

Den här typen av rekommendationer synliggör inte enbart hur djupt påverkad vårt samhälle är av gamla rasföreställningar, men också om dess konsekvenser. Om inte vården begriper att mängden melanin, det vill säga hudens färgämne, inte gör huden tjockare, riskerar patienter, barn som vuxna, att inte få rätt vård. Jones beskriver i artikeln: 

– Barn med melaninrik hud tvingas vänta i sjukhusmiljö längre än nödvändigt. Som mamma till två barn gör det ont att veta att barnen behandlas olika.

Rättfärdigade slaveriet

Rasbiologiska föreställningar om svart tjock hud har långa rötter. Idén om att svarta har tjockare hud än vita, och därmed känner mindre, om ingen smärta, var grundläggande för att rättfärdiga rasbiologi och slaveri. Doktor Sims, den så kallade ”fadern av gynekologi”, experimenterade på svarta kvinnors underliv utan bedövning, detta eftersom han var av åsikten att de inte kunde känna smärta. 

En studie från 2016 med amerikanska läkarstudenter visade att hälften av dem fortfarande tror att svarta känner mindre smärta, och/eller har en annan typ av nervsystem än vita. 

Det en måste förstå är att myten om svarta människors smärta är en central del av den afrofobiska idéläran. Det gäller fysisk, såväl som psykisk smärta. Därför kan omvärlden konsumera en livstid av material innehållandes svarta människors lidande: skjutningar, fattigdom, krig, våldtäkter – och vänja sig vid tanken. För de fattiga svarta barnen i Afrika är i slutändan inte mer än barndomsminnen från köksbordet. Våld mot svarta kroppar betraktas som normalitet. 

Afrosvenskar förtjänar mer

Sverige lever på en antirasistisk självbild. Trots att vår samtid gång efter gång spräcker hål i den myten tycks den leva kvar. Men när rasbiologiska föreställningar påverkar barns relation till vård bör inte ens den mest hängivna toleranstjommen se förbi det. Det lever närmare 200 000 afrosvenskar i Sverige, att den här typen av okunskap florerar inom vården är en direkt förolämpning mot oss alla. 

Afrosvenskar förtjänar mer än etablerade skribenter och regioner som ställer samma korkade frågor som 13-åringar.