Jag kom att tänka på det där samtalet när jag nyligen såg den iranska regissören Jafar Panahis senaste film ”No bears”. Som vanligt har han, som inte får lämna Iran och vid flera tillfällen både fängslats och belagts med yrkesförbud, tvingats anpassa hela sitt filmskapande utifrån de begränsningar som den iranska regimen ålägger honom. Och precis som i de tidigare filmerna ”This is not a film” (där Panahi endast kan filma i sitt eget hem på grund av att han satts i husarrest), ”Tre kvinnor” och ”Taxi Teheran” blir regissören själv en slags ofrivillig huvudperson. Det är hans subjektiva, intelligenta och konstnärligt förfinade lösning på de ytterst begränsade förutsättningar han har som filmskapare i Iran.

I ”No bears” har Panahi dragit detta till sin spets när han i sann meta-anda gör en slags film-i-filmen. I den får vi se hur han, från en by nära gränsen mot Turkiet, regisserar en film på distans om ett iranskt par på den turkiska sidan som vill fly till Paris.
Panahi som med en cigg i ena handen och en wifi-dosa i den andra letar signal för att kunna fortsätta ge regianvisningar via sin laptop, skådespelarna i Turkiet som verkar spela sig själva och vars blickar är beslöjade av sorg och desperation, de nyfikna byborna i den iranska byn som engagerats som statister, och USB-minnen med de senaste dagarnas tagningar som smugglas över gränsen. Svindlande vackra bilder av stjärnhimlar över bergen, störiga bykonflikter om svartsjuka och traditioner, det påhittade hotet om björnar och de låga, jordfärgade byggnaderna med sina vidsträckta takterasser – allt detta utgör en del av det komplexa, existentiellt utmanande och suggestiva universum där Jafar Panahi målar upp sin lek med fiktion och verklighet.

Av sitt öde som konstnär i en islamistisk diktatur har han skapat ett briljant och högst personligt svar på den frågan som vi på konstresidenset i Teheran ställde oss, och det svaret har gjort honom till en av de främsta och smartaste filmskaparna i vår tid.

Vi konstnärer på kulturcentret hittade faktiskt också till slut ett svar. Givetvis inte alls lika sofistikerat och genialiskt som Panahis, men ändå ett slags svar, och det var att skapa ögonblicksbilder med hjälp av QR-koder. Fotot på graffiti-målningen innan den målades över av polisen, filmen där jag iklädd sjal dansar en kort stund i ett gathörn innan någon upptäcker mig, den improviserade sången om en framtid där män och kvinnor kan åka i samma tågvagn, en feministisk monolog – allt gjorde vi QR-koder av som vi sedan skrev ut som klistermärken. Dem klistrade vi sedan upp på olika platser och märkte därefter ut platserna på en karta som vi skulle ge till festivalbesökarna under residensets sista dag då vi hade vår presentation. Idén var att besökarna, när de ställde sig framför väggen och scannade QR-koden med sina mobiler, skulle få se allt det där som regimen osynliggjort men som QR-koderna gjorde synligt igen.

Dagen innan presentationen hände dock något oväntat – eller väntat, det beror på hur man ser det. Vi hade just ätit lunch, den holländska skådisen ammade sin bebis som var med ibland och vi andra lyssnade på persisk rap som graffittikonstnären spelade upp från sin mobil.

Plötsligt kommer en av festivalarrangörerna in och säger att representanter från kulturministeriet var på väg för att besöka oss. Alla i rummet stelnade till. In med det mjölkstinna bröstet under tröjan, på med sjalarna, ner med mobilen i fickan. Bort med allt som är haram, bort med allt som gjorde oss till oönskade och subversiva. När det svartklädda, helmanliga och allvarliga entouraget kom inskridande började samtliga i rummet, helt outtalat, spela teater. Vi log artigt, spände käkarna, organiserade våra kroppar i rummet på korrekta sätt och festivalarrangören gav en censurerad sammanfattning av vad vi gjorde på residenset. Precis innan de skulle gå igen kom en av männen fram till mig, som i egenskap av blond och vithyad representerade ”det onda väst” i deras ögon.

– Vad tycker du om Iran hittills? sa han och vägrade släppa min blick.

Jag sa något svävande på min enkla persiska om att jag just kommit och inte hunnit se så mycket. Men han var inte nöjd.

– Vad hade du hört om Iran innan du kom hit?

Jag vägrade ljuga, men visste också att jag inte kunde säga sanningen. Tänkte på alla vänner vars släktingar torterats, fängslats, mördats. Körsbärsblommorna som föll över gravar och gråtande mödrar. 

– Att naturen är vacker, sa jag till slut.

Han tittade misstroget på mig.

– Nästa gång ska du får ett års residens, så att du kan säga något om landet på riktigt, sa han bistert. Sedan försvann han.