Vi måste prata lite mer om våra döende städer. Innan man måste pendla en halvtimme för att haffa en musikakt som inte processats fram i idolfabrik och certifierats av ett råd bestående av den lokala fastighetsägarföreningen och någons mamma. Innan all teater kallas ”revy”, är privat och har Robert Gustafsson i huvudrollen. Innan det står en kille som benämner sig ”trubadur” men bara spelar Creedence och 90-talshits på varenda upphöjning som kan kallas för scen i hela centrum.
För det är ju dit vi är på väg.
Har man hängt med i rapporteringarna de senaste åren, inte minst genom en drös artiklar i Dagens ETC, så känner man till mekanismerna kring gentrifieringen som satt klorna i de en gång levande stadsdelarna. Krogmonopol som slår ut eller äter upp all mindre verksamhet. Kontor- eller bostadshyror som väger blytungt mycket mer i fastighetsägarnas plånböcker än den lilla klubben som försöker hitta på något kul i källarlokalen. Just ”klubbdöden” har det kallats då och då i spalterna.
I Stockholm tog marknaden bollen och sprang för längesen. Allmännyttan reades ut till privata intressen, och för det privata väger det ekonomiska inflödet alltid tyngst. I Göteborg – som med ena hjärnhalvan vill bejaka sitt lite ruffigare utanförskap och med andra ändå lallar efter i jakten på att bli den blingbling-stad som ”evenemangstråk” från Ullevi till Liseberg och den nyligen utkämpade striden om Folkteatern och Järntorget skvallrar om.
Malmö tycks mest ha kämpat mot något mystiskt, ondskefullt krogsyndikat på Möllan och hakar sig fram på vad konsertkämpen ”Plan B” har att erbjuda.
Man kan lätt tänka sig att det är en livsfarlig mix av svensk byråkratisk ängslighet av slaget ”ingen ska behöva bli störd efter klockan 20.00” ihop med nämnda iver att privatisera som lägger grunden för nattdöden. Men det är så klart inte bara ett svenskt problem. Skillnaden är kanske dock att i europeiska storstäder så tar man problemen på allvar och försöker göra något åt dem.
I Berlin finns exempelvis en fond varifrån klubbarrangörer kan söka pengar till ljudisolering. I Paris måste boende ofta godkänna buller från närliggande barer redan vid kontraktsskrivningen. I bland annat Amsterdam, London och Vilnius finns något kallat ”nattborgmästare” som arbetar för att klubbar och scener ska få ta plats i stadsplaneringen. Tanken är att de nattliga borgmästarna ska fungera som medlare mellan nattlivsindustrin, politiken och stadens invånare. Gissningsvis är det ofta just där som skon klämmer. Styrande politiker tycks ha problem med insikten kring vilka positiva effekter på kultur, turism och ekonomi som ett dynamiskt nattliv ger. Kultur i stort behandlas oftast styvmoderligt och den nattliga kulturen blir rena rama askungen.
Förutom att vara en förjäkla svängig titel för den som skulle få den – så låter ”nattborgmästare” som ett stadigt steg i rätt riktning. Amsterdam var först ut med idén och har haft en sådan sedan 2012. Det låter som en enskild person, men är mer som en slags myndighet. Sedan starten har de bland annat drivit igenom att vissa klubbar i huvudstaden får ha öppet dygnet runt. Idén har förts upp på svensk agenda förr. Senast 2019, när flera ställen i Stockholm fick lägga ner eller stod under hot, så anordnades ett panelsamtal på Pustervik i Göteborg med aktörer som riksorganisationen Svensk Live. Stockholms dåvarande kultur- och stadsmiljöborgarråd Jonas Naddebo (C) hade möten med nattborgmästare från både Berlin, Amsterdam och Detroit.
Men sedan tycks det bara fallit i glömska igen.