Så blev det inte.
Idag används Ruben Dario ibland av Laureano Ortega, son till presidentparet Daniel Ortega och Rosario Murillo, när han bjudit in något utländskt operasällskap som låter honom sjunga hertig Mantua i Guiseppi Verdis Rigoletti, eller någon annan framträdande roll som tenor. “Musiken är mitt liv”, har Laureano Ortega sagt. Men samtidigt skolas han intensivt för att bli president och på så sätt garantera kontinuiteten av den familjedynasti paret Ortega-Murillo på ett nästan pedantiskt sätt har byggt upp alltsedan Daniel förlorade valet mot Violeta Chamorro 1990, men återtog då han, efter tre förluster, på nytt segrade 2006..
Inte ens den vildaste fantasi kunde föreställa sig en sådan utveckling 1986. Då var Daniel Ortega revolutionens hjälte. Rosario Murillo hans ödmjuka, tillbakadragna och poesiskrivande hustru. Laureano var fyra år.
”Nicaragua är vår generations Spanien”, brukade Ian Walker, hävda. Ian var en brittisk journalist och författare som delade hus med mig och den holländske kameramannen Coronel Lagrauw i Villa Fontana, på kullarna i de västra delarna av Managua.
Coronel filmade senare sin egen död när han hamnade i korseld i El Salvador. Ian dog strax därpå i en förbryllande olycka i London då han ramlade - eller hoppade - från högsta våningen i ett hus där hans tidigare flickvän bodde.
Men Thåström såg skräckslagen ut när han drabbades av Coronels stirrande en sen kväll på ett ölhak, som jag tror hette Munich.
Coronels mamma brukade hävda att han såg ut som en grekisk gud. Och han var verkligen en vacker, om än lite naiv, man som också kunde utstråla de mest motsägelsefulla och oftast obegripliga signaler. Jag skrattade åt hans miner. Men Thåström såg skräckslagen ut när han drabbades av Coronels stirrande en sen kväll på ett ölhak, som jag tror hette Munich.
”Va fan är det där för galning”, undrade Joakim Thåström och övertalade, på gränsen till fruktan, några av de andra att dra därifrån. Resten av gänget fortsatte till ett torftigt stripphak vid Carretera Masaya som var den enda baren i Managua som hade öppet hela natten. Jag minns Sven Wollters häpenhet över den påvra miljön och hans närmast desperata försök att diskutera revolutionen med en av barflickorna.
Nicaragua 1986 var något alldeles särskilt.
Det vimlade av utländska frilansjournalister och andra internacionalistas. Förmodligen hade Ian rätt. Radikala ungdomar i hela Europa organiserade på 1930-talet internationella brigader för att försvara den spanska republiken mot Francos hejdukar. George Orwell skrev ”Hyllning till Katalonien”. Jag vet inte hur många böcker som i samma anda skrevs om Nicaragua på 1980-talet. Själv bidrog jag med ”Gryning” publicerad 1981 på ETC förlag Radikal. Vi organiserade också internationella brigader för att försvara Nicaragua mot de USA-finansierade contrasstyrkorna, men inte för att slåss med vapen i hand utan för att plocka kaffe och bygga skolor.
Nicaragua var framtiden. Löftet. Vår dröm.
Men vårt behov av Nicaragua var så stort att Nicaragua inte riktigt fick plats.
Och, innerst inne, så märktes det nog redan under kulturveckan 1986.
Jag minns att konserten med Imperiet i cirkustältet inte kom igång i tid. Det var för lite publik. Även om det delades ut gratisbiljetter så var det alldeles för glest. Vem hade hört talas om Imperiet i Nicaragua? Till sist gav någon order om att bussa in värnpliktiga soldater och plötsligt fylldes bänkarna av unga killar i olivgröna uniformer. Det märkliga var att de satt blickstilla, ofta med gapande munnar, när Thåström drog igång med ”Briggen Blue Bird”.
De begrep inte ett ord av vad han sjöng. Men de drabbades. Som jag.
Den mystik som Thåström försåg deras kamp med, kom ändå mest från hans eget behov
Men nicaraguanerna i gemen brydde sig inte mycket om kulturveckan. Märkte den knappast. De hade fullt upp med att överleva. Publiken på de aktiviteter som organiserades bestod främst av internacionalistas, internationella volontärer, utkommenderade representanter från sandinistfronten och ditbussade värnpliktiga. SVT:s dåvarande Latinamerikakorrespondent Leif Hedman gjorde en film som heter ”Där stålfåglar flyger om natten” som utan att egentligen mena det illustrerar situationen; när kameran sveper över publiken är det nästan bara blonda utlänningar som syns, nicaraguanerna är inklippta från andra situationer.
Men för de svenska deltagarna var kulturveckan ett stimulerande bad av hoppfullhet. Det fanns något i Nicaragua som alla sökte. Eller tycktes åtminstone finnas. En meningsfullhet. Thåström beskriver i en lite motvillig intervju med Leif Hedman att han hittat ett slags liv här som inte längre finns i västerlandet. Och kanske var det så. Nicaraguanerna slogs för att överleva. Deras liv var fruktansvärt hårt. Men det var inte bara kamp. Här fanns också något behagligt i det sociala samlivet. Något rart, något mjukt. Kvinnorna, gamla som unga, sa alltid “mi amor” när de pratade med en, oavsett om vad. Vem blir inte glad för det?
Men den mystik som Thåström försåg deras kamp med, kom ändå mest från hans eget behov. Och han var inte ensam. Under tio år var Nicaragua en slags projiceringsyta för omvärldens behov. Alla världens tv-stationer stod i kö för att intervjua Daniel Ortega och de andra revolutionära ledarna. De utländska journalisternas förening i Managua hade över tusen medlemmar, i ett land med bara drygt tre miljoner innevånare.
Men att blanda ihop önskningar med verkligheten bäddar för besvikelse.
Den som frågade mest var Imperiets basist Christian Falk som senare kom tillbaka med ett eget litet biståndsprojekt.
Och både Imperiet och de andra deltagarna i kulturveckan anade nog någonstans att allt egentligen var mycket besvärligare. När jag höll föredrag för kulturdelegationen bombarderades jag av frågor om vilka problem landet stod inför, förutom det militära hotet. Och när vi då och då tog en öl någonstans handlade samtalen nästan aldrig om den romantiska föreställningen om Nicaragua, utan om verkliga problem.
Den som frågade mest var Imperiets basist Christian Falk som senare kom tillbaka med ett eget litet biståndsprojekt.
Men att blanda ihop önskningar med verkligheten är så lätt gjort. Och kanske var det också sandinisternas stora misstag. Att de trodde mer på myten om sig själva än på den verklighet som låg bakom det faktum att nicaraguanerna, efter tio år av revolution, röstade bort den.
Idag är det bara Daniel Ortega, Rosario Murillo och deras barn som tror på myten. Eller det gör de förmodligen inte, men de vet hur de ska använda den för sina egna syften.
Just när jag skriver det minns jag, med chockartad skärpa, att jag samma kväll, efter konserten, blev förförd av en nicaraguansk kvinna som hade en kalashnikov i sitt sovrum
Att de nicarguanska artister som deltog i kulturveckan 1986, som Luis Mejia Godoy och Soul Vibes som blev goda vänner med sina svenska kollegor, och som var den nicaraguanska revolutionens bästa propagandister, idag lever i påtvingad exil, är en brutal illustration av hur 1980-talets förväntningar krossats.
Det är sorgligt.
Och ännu sorgligare är kanske att det är så svårt att lära sig av historien.
Men jag är säker på att Thåströms a capellaversion av ”Briggen Blue Bird” fortfarande lever hos många av de unga nicaraguanska män som gjorde lumpen 1986 och bussades till Imperiets konsert i cirkustältet på Plaza 19 de Julio. Precis som hos mig. Och just när jag skriver det minns jag, med chockartad skärpa, att jag samma kväll, efter konserten, blev förförd av en nicaraguansk kvinna som hade en kalashnikov i sitt sovrum.
Jag vet inte vilka hemliga minnen deltagarna i kulturveckan bär på, men jag är ganska säker på att deras behov av Nicaragua lever kvar lika starkt som då. Men krassare, nästan illussionslöst, uppblandat med opassande minnen.
