Christian Egefur: Iggy Pop vansinnesdansade sig in i evigheten

Till The Stooges första gig tillverkade Iggy Pop en slags mössa eller tiara av folie och hade klippt sönder något lakan han skulle ha på sig. Utan bandmedlemmarna Ron och Scott Ashetons vetskap. Sedan exploderade killen som nyss var trummis i ett mediokert high school-band totalt som sångare och frontfigur och vansinnesdansade sig in i evigheten med bar överkropp. 

Att kalla Polarpriset för trött och lite enahanda är måhända en av de mest öppna dörrar som finns att kicka in. Det kan man fortsätta hänge sig åt, då det oftast är helt sant, men Iggy Pop är ändå ett underbart val. Han har, oftast på grund av sig själv, missat de största, inte minst kommersiella, framgångarna. Men det är svårt att hitta någon som är mer ikon och urtyp för efterföljande genrer än just Iggy. The godfather of punk, punkfarfar, lade med The Stooges grundstenen för det som skulle bli punk. Visst, Richard Hell (Television, Voidoids) var den som först klippte sönder både hår och T-shirts, blev sedd av Malcolm McLaren som kopierade stilen på ”sitt” pojkband Sex Pistols, men det mesta annat kan tillskrivas Iggy. Energin, råheten, pulsen, attityden. Allt liksom bara existerade inom den unge James och hittade en kanal ut när han blev Iggy. 

Polarpriset, med ambitionen att vara någon slags Nobel för musik, hamnade rätt snett från början när de mer verkade titta efter vilka som kände för att komma, ta emot och sprida stjärnglans än på den faktiska musikaliska gärningen. De öppnade förvisso med Paul McCartney, som är svårt att opponera mot. Men det var en Paul McCartney som inte var sugen på att dyka upp på plats. Och det har man helt enkelt velat undvika framöver. 

Då ambitionen dessutom tycks att tilldela priset till bjässar, giganter ur rock-kanon i väst, oftast med absoluta lejonparten av karriären bakom sig och den kreativa kulmen fjärran i farvattnet så börjar det efter 29 vinnare bli lite ont om sådana. Det finns helt enkelt inte hur många Bob Dylan, Joni Mitchell eller Emmy-Lou Harris som helst att plocka fram. Det ger också det inbakade, pikanta problemet med kraftig slagsida åt männen. Det är svårt att hoppa tillbaka i tiden och ändra normerna kring vilka som blev rock- och popidoler förr i tiden, men det finns såklart andra förhållningssätt att ta till om man hade velat. 

Nu är ju Iggy Pop både vit och man och har karriären bakom sig, och det kan man såklart ha synpunkter på. Men han är i alla fall fan inte Sting (prisad 2017). Han är en ”streetwalking cheetah with a heart full of napalm” och förtjänar alla hyllningar man kan få.