Kommentar: Israeliska soldater gör intrång i kvinnornas mest intima

Det var tungan som fick mig att stelna till. Tungan och soldatens hänsynslösa, självgoda flin när han och hans kompis poserar för kameran. Titta på oss! Titta vad vi hittade. Det är en behå, en kvinnas behå, en palestinsk kvinnas behå som lämnats kvar i ett hem hon tvingats fly från. Och nu är den vår och vi ska leka med den för att vi kan, och vi ska ta med den ut på gatan och posera med den och visa världen vilka vi är, störiga killar taggade på folkmord.

Utom sig av självbelåten glädje när de driver omkring och snor åt sig behåar och sneglar på trosor.

Det är något outsägligt avskyvärt och infantilt över de bilder av israeliska soldater som cirkulerar på sociala medier, där de ses posera med intima kläder som de stulit från kvinnors sovrum i Gaza. Bland de bilder som dagligen översköljer oss – av mord, förlust och påtvingad svält, för att inte tala om bilderna av lemlästade palestinska barn – ser vi nu också israeliska soldater som är utom sig av självbelåten glädje när de driver omkring och snor åt sig behåar och sneglar på trosor.

Bygger på förnedring

Hur kunde de göra det? Självklart kunde de göra det. Självklart skulle de göra det. De flesta militärer strävar efter att, åtminstone offentligt, uppvisa en fasad av disciplin och självbehärskning, men den israeliska armén (IDF) slår in på en ny bana med det socialt groteska, glada över att hänge sig åt ett vidrigt beteende med syfte att visa sin totala brist på respekt för palestinska liv.

Men de här bilderna, där vi ser soldaterna leka mitt under sitt smutsiga arbete, gjorde mig mer upprörd än andra. Videon av kvinnliga IDF-soldater som dansar tafatt medan Gaza faller sönder i bakgrunden var mer patetisk än smärtsam. Den med soldaterna som spränger en byggnad för att livesända det på Instagram var skamlös cynism. Soldaten som filmade en instruktionsvideo som visar hur han bajsar i en plastpåse, eftersom det inte finns något vatten i toaletterna i Gaza, och sedan nonchalant kastar påsen bland rasmassorna, var bara äcklig.

Privata tankar, känslor och begär, plundras, plockas isär och görs till skämt.

De här bilderna träder in i en annan sfär. Man gör intrång i människors allra mest intima relationer och privata tankar, känslor och begär, som plundras, plockas isär och görs till skämt.

De här bilderna är uppvisningar i en maskulinitet som bygger på förnedring, vilket är det bränsle som dag ut och dag in driver ockupationen.

Etsar sig in i hjärnan

Vad gör vi med bilder som de här, som etsar sig in i hjärnan?

De är de senaste i en lång rad av erövringsbilder, varav vissa är mer brutala och tydligt våldsamma än andra.

Jag tänker på bilderna från spektaklen när de lynchade svarta under Jim Crow-lagarnas tid i den amerikanska södern, då folkmassor samlades för att offentligt fira och fotografera när svarta män torterades och mördades.

Jag tänker på bilderna från Abu Ghraib, där amerikanska soldater skrattande poserade med irakiska fångar som de bakbundit och klätt av nakna och sedan tvingade in i bild som en ytterligare förnedring.

De här bilderna av IDF-soldater visar inte explicit mord och tortyr, men de berättar implicit om de försvunna kvinnorna och deras försvunna män som älskade och rörde och brydde sig om varandra, och delade privata ögonblick och njutningar. De här bilderna är outhärdliga för att de inkräktar på den sfären.

Vi måste se kvinnorna

Hur tar vi styrkan i dessa bilder från dem som tagit bilderna?

Vi gör det genom att se bortom de uniformerade pajaserna som är bildernas direkta subjekt, och i stället uppehålla oss vid kvinnorna som vi inte ser, men som en gång levde i dessa hem och bar de här kläderna, som var mödrar och systrar och döttrar och älskande med drömmar och idéer och bekymmer.

Vi gör det genom att insistera på att både föreställa oss dem och bevara deras fulla väsen i våra tankar, och vägra det narrativ som försöker fläcka och tillintetgöra dem, vilket är hur kvinnohat fungerar.

Det finns en annan bild som cirkulerar. Den visar en IDF-soldat med en skokartong med nya, vita, juvelprydda högklackade skor som han stulit från en palestinsk kvinna. Han ska ta med dem hem och ge dem som gåva till sin kvinna. En souvenir från folkmordet.

Mina tankar kretsar kring skornas material, deras komplicerade design och kartongens dimensioner. Jag tar mig till en plats där jag kan se kvinnan som köpte skorna. Kanske planerade hon att ha dem på sig på sin sons eller dotters bröllop, eller kanske skulle hon fira sin egen bröllopsdag eller ville ha något särskilt vid en kommande släktträff. Jag avlägsnar soldaten ur bilden och håller i stället henne i mina tankar, borta från hans klåfingriga händer.

Nina Berman

Fotograf, filmare och professor i journalistik vid Columbia University. Hon skriver ofta om etik vad gäller bilder. Aktuell som medförfattare till ”The cunning of gender violence (Duke University Press, 2023) där hon fokuserar på krig och sexuellt våld.

Artikeln är tidigare publicerad på sajten Mondoweiss.

Översättning: Jenny Cleveson