Som barn brukade jag tjuvlyssna på mamma i vårt kök när hon pratade i telefon med min mormor i Tornedalen. De pratade ett språk jag inte förstod, och skrattade så högt och kraftfullt som mamma sällan annars gjorde.

Tidigt förstod jag att det var en språklig gemenskap jag inte fick vara med i. Språket – meänkieli, i dag ett officiellt minoritetsspråk, fick jag aldrig lära mig. Det är jag inte ensam om. 

Ummikko. En person som inte talar sitt eget språk. En sån är jag.

Barnen skulle försvenskas

I mars 2020 beslutade den förra regeringen om en sannings- och försoningskommission som skulle gå till botten med kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. 

Statens kränkningar och övergrepp, det vill säga. 

På onsdagen överlämnades slutrapporten till kulturminister Parisa Liljestrand (M) på Folkets hus i Pajala. Högläsningen av vittnesmål livestreamades i tio timmar, bland annat från Dramaten i Stockholm. 

160 vittnesmål från 166 personer ligger till grund för kommissionens slutsatser och rekommendationer. När jag läser vittnesmålen förstår jag för första gången på ett djupare plan varför min mammas generation inte ville föra vidare sitt språk.

Meänkielitalande barn från stora barnkullar i fattiga familjer, eller som bodde för långt från skolan, skickades fram till mitten av 1900-talet till arbetsstugor för att försvenskas. 

”Finskan” skulle bort. Barnen misshandlades om föreståndarna hörde någon av dem prata meänkieli. De skulle gå i särskilda kläder och fick inte umgås med andra barn på byn. Barnen utsattes för rasbiologiska övergrepp på sanatoriet i Övertorneå där läkare, ”en gubbe” som ett vittnesmål beskriver det, mätte vikt, längd, skallens, öronens och näsans form, tungans och penisens längd. Barnens mätresultat skickades sedan till rasbiologiska institutet i Uppsala. 

Kargt och brutalt

Vad är det då för språk som ansågs så farligt av den svenska staten?

Meänkieli är ett språk med finsk stomme med inblandning av svenskan. Författaren Rosa Liksom förklarade en gång för mig att meänkieli är kargt, naturnära och brutalt. Vad menar du med brutalt? frågade jag.

Jo, svarade hon, det är mer djuriskt. Om en man ser dig i sitta i baren så kommer han gå fram och bara säga: 

– Öppna din fitta!

Jag är inte så pryd av mig, men där stod jag i en cirkel av nyfikna lyssnare och rodnade med händerna för ansiktet. Och för första gången fick jag ett skäl att berätta för ovetande vänner om språket jag aldrig fick lära mig. 

Vissa ord finns bara i meänkielin, som ord för en uppvuxen tall, vårmygga, rovdjur, varg, berg, en långsmal vik i älven, timmerstock, bäck, åska, hjortron, en dunge med barrträd, en viss sorts knott. Det har till och med ett eget ord för älv – väylä. 

Vi är levande bevis

I jakten på mitt ursprung har jag tillbringat veckor i Tornedalen: med mina barn, med vänner och ensam. Simmat över älven (och aktat oss för älvfåran!), fiskat, badat bastu, dödat mygg. Visat barnen älvens klarblå färg, de djupgröna träden, cerise rallarros, orange hjortron och röda lingon. I Tornedalen finns inga urvattnade färger.

Meänkieli betyder ordagrant vårt språk. 

Men vi är många som är levande bevis på att om staten vill, så går det att på bara en generation tysta ett språk, ta död på en kultur och assimilera tusentals barn rakt in i den svenska majoritetskulturen.

Ummikko.

Har alltid varit, kommer alltid vara.