Dokusåpan tidigare känd som ”Paradise Hotel” är tillbaka efter två års uppehåll. Hösten 2021 planerades en redan inspelad säsong att sändas men ställdes in efter en rad övergreppsanklagelser.
Nu heter programmet bara ”Paradise” och är, som det heter, uppdaterat. Castingen har breddats, deltagarna måste inte längre forma tvåkönade par och dubbelsängarna har bytts mot enkelsängar. Programmet ska ha ”fokus på samtida värderingar.” Dessutom har produktionen infört vad de kallar för supersamtycke.
Mångfald och samtycke. Jippi och hurra. Men för den som inte njuter av elakheter och att se människor gå sönder i tv är ”Paradise” fortfarande ruttet i grunden.
Redan i början av den nya säsongen formas pakterna. Mörkläggningar sjösätts och lögnaktiga planer smids. ”Jag kommer ljuga, manipulera folk och göra exakt det som krävs för att vinna Paradise. Jag vill hem med pengarna” säger en deltagare. ”Jag skulle absolut kunna hugga någon som jag inte tycker om i ryggen, jag skulle kunna vara jävligt falsk” säger en annan.
Programmets motor är som alltid spel, intriger, lögner och mobbning. Detta har Viaplay inte lyckats uppdatera bort.
Göra sig säljbar
I första avsnittet ska fem deltagare välja partner bland sex andra deltagare. De sex kandidaterna får i uppgift att snabbt sälja in sig till de som väljer. Som på en sådan där mardrömslik anställningsintervju som sker i grupp.
Den deltagare som blir utanför kommer hänga lös och riskera att bli utröstad ur tävlingen. Därtill kommer personen tvingas sova i en äcklig liten skrubb precis vid toaletten när de andra sover i bekväma sängar på det lyxiga hotellet. Sensmoralen: den som inte lyckas sälja sig är skräp och ska marginaliseras och förnedras. Den som inte har gjort sig säljbar har sig själv att skylla. ”Paradise” är en cynisk ekonomi och arbetsmarknad i mikroformat.
Den som inte blir vald är deltagaren Pedro. Han sitter kort därefter och gråter.
Hur känner sig tittarna? Jag antar att de njuter, eftersom formatet ”Paradise” funkar och har gjort det i drygt 15 år. Det verkar onekligen vara ett framgångsrecept att appellera till mindre sympatiska sidor hos såväl deltagare som tittare.
Stora systemfel
Nåväl, en sak ger jag produktionen: Den breddade castingen är slående. Vanligtvis räcker det att titta på en uppställningsbild av årets deltagare för att må illa. Grabbgrabbarna ser ut att vara direktflugna från Ayia Napa till Mexiko. Gym, party och knulla är vad som gäller för hela slanten. Varför krångla till livet. På sin höjd har någon gjort en spirituell resa i Asien. Tjejerna är inte mycket bättre. De är vanliga, tråkiga tjejtjejer.
Årets deltagare är betydligt mindre likriktade. När man ser programmet verkar det faktiskt som att det finns olika personlighetstyper inom könen! Dessutom deltar för första gången en person som identifierar sig som ickebinär, nämligen den bortvalde Pedro.
Men vad är det egentligen vi förväntas applådera till? Att nu även äntligen icke-binära får förnedras i tv?
Det spelar ingen roll vad för människor Viaplay sätter i det där huset. Det är inte människorna utan konceptet det är fel på. Mångfald är inte dumt men löser knappast alla stora systemfel.
Låt skurkföretagens bolagsstyrelser ha queera och icke-vita ledamöter och de är fortfarande skurkföretagens bolagsstyrelser. Pengar och girighet får jorden att gå runt. Världen fungerar på samma sätt innanför såväl som utanför det mexikanska paradishotellets murar.
Inte mindre ofräscht
”Paradise” är inte mindre ofräscht för att det nu fått en retusch. Lite woke make-up förändrar inte att programmet i grunden är skräp. Snarare tvärtom. Viaplay har skapat en ovanligt vidrig kombination av råkapitalism och ytlig wokeism.
Med sin produktion säger de: Bekämpa varandra, konkurrera med dina medmänniskor om en begränsad resurs, svik alla och bli sviken, sedan säljer vi ditt lidande som underhållning. Men vi älskar mångfald och sådana där bra saker, vi lovar.
