Medborgarplatsen var full, marschvägen ända fram till Kungsträdgården var full. Vi som var gamla nog för att minnas pratade om den gigantiska manifestationen 2003 mot Irakkriget: ”Nog är vi fler idag?”

Folk grät, både i tåget och på trottoarerna. Och jag förstår dem. När man sitter hemma och kollar på nyheter om en värld som brinner är det lätt att tappa hoppet. Men ute på gatorna blir det så tydligt att ingen miljökämpe är ensam: miljontals kräver mer, snabbare. Det är stärkande att känna sig som en del av en ostoppbar våg av vilja. 

Jag har varit på demonstrationer i minusgrader för samtycke och stått i ösregn och hört Stefan Löfven lova att inte bygga murar, häcklat nazister med referenser till ”Sound of music”. Ofta har vi varit ett par tusen, men aldrig – aldrig – så här många. 

Den känslan förstärks för den som tittar på bilderna från resten av världen. I land efter land ställde sig vuxna bredvid de skolstrejkande ungdomarna för att sätta press på makthavarna i klimatfrågan. Titta bara på bilden från Rom. Och på plakat från Nya Zeeland till New York ekade Greta Thunbergs ”How dare you?” 

Enligt arrangörerna var det omkring 60 000 personer på gatorna i Stockholm. Om den siffran stämmer innebär det att nästan dubbelt så många stockholmare gick ut igår som i manifestationen mot planerna på att invadera Irak. En tydligare demonstration av folkets vilja går knappast att åstadkomma. 

Nu är det dags för makthavarna att börja ta de här frågorna på allvar – och visa inte bara i ord utan också i handling att vi vill skapa en framtid även för kommande generationer. Hur vågar de annat?