Fel är det givetvis inte med tanke på att Miljöpartiets återkommande löfte till sina väljare är att fungera som den klimatpolitiskt radikala parten i koalition med Socialdemokraterna.
Varför skulle partiet annars existera?
Varför skulle någon annars ge dem sin röst?
Nu när Dagens ETC kan avslöja att Socialdemokraterna planerar att driva igenom en kraftig utbyggnad av Arlanda, som om Miljöpartiet inte ens fanns med i ekvationen, blir det problematiskt att läsa den rasande debattartikel som Lövin skrev strax före valet:
”Jag önskar att det aldrig hade behövts bildas ett miljöparti. Att tiden inte behövt hinna ikapp oss, men nu har den gjort det. Sverige behöver en grön politik mer än någonsin, och världen behöver ett grönt Sverige som visar vägen mer än någonsin.”
Eller den hon skrev inför barnens skolstrejk, om att vi nu har en historisk chans att ställa om till fossiloberoende, att ”det går att förändra samhället, snabbare än vi kanske trott, genom politiken”.
Eller hur hon kommenterade den nya klimatlagen när den började gälla för ett år sedan.
– Det här är den viktigaste reformen för våra barn och barnbarn. Från och med nu blir det olagligt att prioritera bort klimatet. Det här är en sådan dag jag kommer berätta för mitt bonusbarnbarn om när hon blir lite större.
Vad ska hon berätta?
Om att Arlanda fick statens hjälp att svälla till fler än 50 miljoner passagerare?
Det kan inte ett grönt parti låna ut sig till – inte om det vill behålla sin trovärdighet. Det gäller även för en klimatminister. Miljöpartiet måste dra gränsen. Den som socialdemokratiskt styrda näringsdepartementet aldrig kan kränka om förutsättningarna för ett samarbete ska bestå.
Det handlar om en katastrof för regeringens klimatarbete.
Alla vet egentligen att biobränsle är en återvändsgränd, även om flygbranschen försöker hävda motsatsen. Omställningen tar för lång tid, tillgången kommer att vara otillräcklig.
Fördubbling av Arlanda kommer att betyda ökade utsläpp.
Det kommer att ske på Miljöpartiets ansvar. Men tyngst faller detta ansvar på Socialdemokraterna som tidigare – exempelvis med Vattenfall – sluppit den värsta kritiken, antagligen för att förväntningarna är lågt ställda och för att språkrören haft en mer bindande retorik.
Ja, Miljöpartiet tycks igen låta sig bli överkörda.
Men det är Löfven som sitter bakom ratten.
Efter att han fått förnyat förtroende som statsminister utlovade Löfven att vårens justering av budget skulle prioritera klimatet.
– Vi måste möta klimathotet på ett bra sätt. Det är bråttom, sa han.
Och om barnens strejk:
– Vi ska ligga på och jobba stenhårt för att möta deras förväntningar.
Som om Greta Thunbergs dröm är att Arlanda ska bli Nordens främsta hub för flygresor.
Socialdemokraterna måste ställas till svars för sin bristfälliga klimatpolitik. Inte bara Miljöpartiet. Det finns en maktbalans inom regeringen. Lövin (4,4 procent) kan pressa Löfven (28,3 procent), men röster med direkt insyn har berättat för mig att dialogen mellan partiernas representanter långt ifrån alltid är konstruktiv.
Socialdemokraterna lyssnar artigt.
Sedan gör de ändå som de vill.
– Tålamodet är inte hur stort som helst. Till sist kan vi inte sitta kvar i en regering där vi blir förnedrade, säger en ledande miljöpartist till Dagens ETC.
Som sagt, Miljöpartiet måste dra gränsen.
Nu är ett ypperligt tillfälle.
Annars kommer infrastrukturminister Tomas Eneroth, en av socialdemokratins grindvakter på näringsdepartementet, att fortsätta säga saker som att alla ministrar måste vara klimatministrar – samtidigt som han i Arlandarådet tillsammans med branschen skissat på den nya jätteflygplatsen.
Det är dags att rikta frågorna till Löfven.
– Det räcker inte på långa vägar, säger Ingrid Bonde, ordförande i Klimatpolitiska rådet, som släppt sin nya rapport som visar att Sverige senaste tre åren inte klarat mer än en procent utsläppsminskning, trots att det skulle behöva vara fem-åtta procent.
Sverige ska ha noll utsläpp av växthusgaser år 2045.
Hur ska statsministern uppfylla klimatmålet?
Hur påverkas målet av Arlanda-expansion?
