Det blev inte demokrati. Inte den här gången heller.

Från flygplatsen i Kabul kommer bilder där desperata afghaner klättrar över varandra för att få plats på de sista planen. Sociala medier fylls med röster som inte längre orkar uttrycka hopp, bara uppgivenhet, känslan av att alla vänder bort blicken när tiden går baklänges mot en superpatriarkal, religiöst grundad diktatur.

Mörkret sänker sig över Afghanistan.

Titta hur det går när väst lämnar för tidigt, säger vissa.

Titta hur det går när väst intervenerar, säger andra.

Det är otvivelaktigt så att de senaste decennierna inte stöpt om Afghanistan, utan snarare bara bidragit till ­korruption och ännu tydligare konfliktlinjer mellan ­landets folkgrupper. Kortsiktigt har det blivit några förbättringar. Som att flickor får skolgång, som att befolkningen sluppit frukta talibanernas blodiga skenrättegångar. Men det har inte varit fred. Kriget har varit pågående, med övergrepp från både regeringens trupper och lokala krigsherrar.

Nu kommer krav på en ny intervention. USA måste gå in igen. Eller kanske FN. Men inget av detta kommer att ske. USA förlorade kriget. FN har kollapsat.

Så hur ska vi kunna hjälpa Afghanistan?

Jag vet inte.

Men att Svenska Afghanistankommittén, SAK, kommer fullfölja sitt uppdrag är en ljuspunkt, att organisationen bevisligen kan hitta vägar att utbilda nästa generation afghaner, även med kunskapsföraktande talibaner vid makten.

Det är lätt att kräva fler bomber. Det är svårare att hitta alternativ. Hållbara, icke-militära, demokratifrämjande.

Men denna vecka ska Dagens ETC försöka identifiera just alternativ. Genom att intervjua dem som kan landet bäst.