Andreas Gustavsson: Hur många artiklar kan en journalist egentligen skriva om krisande män?

Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt att granska män och vad de är kapabla till. Som när jag placerade mig utanför en jättebordell i Köln för att höra hur sexköpare står ut med sig själva. Som när jag skypade med en adrenalinstinn IS-terrorist som svävade på en maskulin dröm om en ärofylld död (han dog senare av splitterskador under ett nedfallet tak).

Det finns många olika manskulturer.

Påfallande många av dem är destruktiva.

Nu skriver jag om incel-rörelsen, aktualiserad av våldsdåd där förövarna anklagat kvinnor för sin egen brist på i viss mån kärlek men framför allt sex.

Timmar med svenska män som hatar för att de är så ensamma. Deras fullständiga brist på mänsklig kontakt är ångestskapande även om du bara befinner dig en stund i dess närhet. Och sedan åsikterna. Att kvinnor borde finnas där för dem. Alltid tillgängliga.

Vi befinner oss just nu i en drastisk backlash mot jämställdhet.

– Etablissemanget i flera länder rengör idag antifeministernas åsikter och öppnar för att de ska kunna uttryckas mer öppet, menar debattören Hanna Gustafsson.

USA har en president som erövrar kvinnor genom att helt sonika nypa tag i deras underliv. Den konservativa trenden är tydligt, inte minst med den högerpopulism som äter sig genom Europa – och ja, genom Sverige.

Katarina Wennstam tror att det fruktansvärda kommer ur något i grunden positivt.

– Att kvinnor vinner mark över hela världen gör att hatet blir starkare hos vissa grupper. Vid utjämning kommer en privilegierad grupp alltid att känna att den blir förtryckt. Tidigare kunde killen lämna hemgift, han behövde inte föra sig, vara snygg, få en kvinna att skratta eller borsta tänderna. Hon har en fri vilja. Tänka sig.

Samtidigt, ändå:

Den manliga krisen måste tas på allvar.

För att den kan komma att rita om den politiska kartan när extrema partier formulerar ett revanschistiskt budskap.

För att den orsakar våldsutbrott.

Alla är så klart inte direkt knutna till incel-rörelsen, men osar av liknande föreställningar om att det är legitimt att straffa en kvinna som vägrar låta sig kontrolleras.

Det handlar om en giftig manlighet som alla förlorar på.

Män själva, kvinnor, barn, samhället.

Därför är det viktigt att också skriva om incels, att granska deras världsbild.

Katarina Wennstam påminde om en sak jag glömt. Det brev som Ulf Olsson skrev till polisen, där han skyllde på ”den jävla ensamheten”, som för honom blev en ursäkt för att han mördat och våld­tagit en kvinna och ett barn, Jannica Ekblad och Helén Nilsson.

Som vore det hans rätt.