Jag har sett ukrainska soldater bli könsstympade i sönderbombade ruiner av Wagnersoldater. Ryska soldater som begår sexuella övergrepp mot barn. Soldater som satt geväret i munnen för att slippa lida i skyttegravarna. Babusjkor som skrikit och gråtit av själslig smärta efter att ha förlorat ett barn.
Från min datorskärm har jag identifierat Kh101-robotar som träffat flerfamiljshus. Jag har detaljstuderat om soldaters skador kommer från avrättningar eller från strid. Helt frivilligt har jag sett fler än 1 000 filmer av döda och lidande människor. Så många att de flesta försvinner i en dimma. Men varje dödat barn minns jag tydligt — från pojken som cyklar i Lutsk när substridsdelarna exploderar runt honom till lemlästade barn som bärs av sjukvårdspersonal från brinnande hus.
I ett och ett halvt år marinerades min hjärna i bilder av ond bråd död. I ett desperat försök att förstå krigets logik, motbevisa rysk propaganda och visa kriget bortom hjälteberättelserna.
Stöd gjutet i stål
I Sverige var stödet för Ukrainas rätt till självbestämmande gjutet i stål. Alla uttryck för att det fanns problem i den ukrainska strategin, eller ännu värre att Ukraina gjorde sig skyldigt till krigsbrott, viftades bort som Putinpropaganda.
När Amnesty International kritiserade Ukraina för att ha positionerat artilleri för nära civila bostäder och låtit beväpnade soldater uppehålla sig i sjukhus, tog det hus i helvete. Fredrik Malm från Liberalerna anklagade Amnesty för att hjälpa Putin. Han bemötte alla anklagelser med att Ukraina saknade alternativ. Petter Wennblad kallade det i Svenska Dagbladet ett uttryck för Amnestys förfall. Kampanjen mot Amnesty kom att kosta dem tusentals medlemmar.
Krigets lagar gäller inte
Kriget i Ukraina utspelade sig parallellt med flera andra krig: Azerbajdzjans invasion av Artsach, turkiska bombningar av Rojava, inbördeskriget i Myanmar och kriget i Sudan. Men ingenting kunde förbereda en för vad som skulle hända i Gaza.
Det har blivit en konst att försöka identifiera en GBU-28 som faller från himlen, samtidigt som man undviker att titta på barnet som saknar huvud.
Ett blodigt år för palestinier kulminerade i attacken den 7 oktober 2023. Gopro-filmerna från Nova-festivalen och kibbutzerna skulle snart överträffas, gång på gång. Bomber av nästan alla amerikanska modeller har släppts över tältläger, bostadshus och sjukhus. Det har blivit en konst att försöka identifiera en GBU-28 som faller från himlen, samtidigt som man undviker att titta på barnet som saknar huvud.
Högern förnekar sig inte – Petter Wennblad tycker att det är orimligt att Israel måste följa krigets lagar.
Något gick sönder
När sjukhus efter sjukhus i Gaza bombas och stormas av israeliska soldater låter det annorlunda än när ukrainska soldater grupperats i anslutning till vårdinrättningar. Fredrik Malm ser inte att alternativ saknas. Sveriges samlade mediala elit håller med. Varje anklagelse mot Israel måste bevisas till absurdum.
Det tar tid att analysera detonationer, splitterfragment och ballistiska banor. Krigsbrotten sker i sådan takt att nya redan hunnit ske innan IDF:s version ens hunnit ifrågasättas.
Människor brändes till döds – i sina sängar.
Något gick sönder inom mig när jag försökte utröna vad som faktiskt hände vid Al-Aqsa-sjukhuset. Ett israeliskt bombangrepp i den så kallade "humanitära zonen" resulterade i bränder i flyktinglägret och i sjukhussängar. Människor brändes till döds – i sina sängar. Filmer på desperata försök att rädda de döende spreds över nätet. Ljudet av detonerande 7,62x39-patroner användes som legitimering av bombningen. Sårade människor brändes till döds, fjättrade i sina sjukhussängar. Ammunition från handeldvapen räckte för en massaker.
Att välja sjukhusbombningar är att välja civilisation, enligt Fredrik Malm. Alternativet är barbari.
IDF-lögner blir sanningar
Problemet sträcker sig bortom propagandamaskiner från svensk höger. På nyhetssidorna speglas samma världsbild som hos både Wennblad och Malm. IDF har blivit påkomna med att ljuga flera gånger — om vit fosfor, om mjölmassakern, om ambulansavrättningarna. Trots detta rapporteras deras utsagor som sanningar, tills motsatsen är bevisad.
Israel behandlas diametralt motsatt jämfört med Ryssland. Anklagelserna om rysk användning av vit fosfor spreds snabbt som sanning. Även om det i många fall rörde sig om ett annat, om möjligt lika vidrigt vapen, var uppgifterna ofta felaktiga.
För människorna som drabbas spelar skalan ingen roll. Mamman som begravt sina barn i Charkiv eller Rafah bryr sig inte om statistiken. Det fruktansvärda Ryssland gjort mot Ukraina ska inte relativiseras med andra övergrepp. Ukrainarna har rätt till självbestämmande. De har rätt att försvara sig – med våld om så krävs.
Humanism? Nej, hat och rasism
Däremot måste det stå klart att politikernas och ledarsidornas omsorg om ukrainare inte handlar om humanism, utan om hat mot deras politiska fiender — och ren och skär rasism.
För om vi ska tala klarspråk, har vi sett många Butja-massakrer i Gaza det senaste året.
Från min datorskärm går det att urskilja att den internationella ordningen är död. De som tidigare var dess mest högljudda försvarare har tystnat. Det tycks som att hela samtiden förbereder sig för ett nytt kallt krig. Du kan bara förvänta dig stöd om din existens ligger i linje med de amerikanska herrarnas vilja. Om du står i vägen kan du räkna med civiliserat barbari.
