Den demokratiska lågkonjunkturen börjar inte när ett parti från extremhögern får regeringsmakten. Den börjar när ett mittenparti krossar hoppet inom demokratin. När Keir Starmers regering i Storbritannien går loss med motorsåg mot människors förhoppningar om ett rättvisare, grönare, vänligare land skadar han inte bara förtroendet för Labourpartiet utan även förtroendet för politiken i sig. Det resulterar nästan oundvikligen i – vilket en rad länder, från USA till Nederländerna, Argentina till Österrike, Italien till Sverige, visar – att extremhögern släpps in.
Förödande angrepp mot välfärden
Så vad är grejen? Varför anta en politik som är som gjord för att förhindra att man blir omvald? Varför hålla fast vid omoderna finanspolitiska regler när beräkningar tyder på att de kommer göra så att nästan alla får det sämre ställt, särskilt de redan fattiga? Varför genomföra förödande angrepp mot välfärden, såsom att behålla tvåbarnstaket på barnbidrag, stoppa lokala bostadsbidrag och sänka ersättningar till personer med funktionsvariationer?
Varför genomföra åtstramningar när landet bestämt röstade för att stoppa dem? Varför skära ned och skära ned när åratal av erfarenhet visar att det kommer att undergräva regeringens främsta (och okloka) mål: ekonomisk tillväxt?
Varför håna, förolämpa och smäda en viktig del av sin väljarbas: människor som bryr sig om livet på jorden? Varför skrota miljöåtaganden, frångå miljöskydd, bygga ut flygplatser och begränsa gröna vakthundar? Varför behålla och försvara den tuffa hållningen mot demonstranter, som i Storbritannien är mer extrem än i någon annan formell demokrati?
Varför använda högerbudskap?
Varför försöka sätta stopp för de ekonomiska regleringar som antogs efter börskraschen 2008, när det sannolikt kommer att resultera i en ny krasch?
Varför säga nej till en förmögenhetsskatt när en tvåprocentig skatt på alla tillgångar över tio miljoner pund skulle kunna generera 24 miljarder pund om året?
Varför inte vidta de åtgärder som föreslås av organisationen Patriotic millionaires, vilka skulle generera 60 miljarder pund om året? Eller de som föreslås av den politiske ekonomen Richard Murphy, värda 90 miljarder pund i skatteintäkter?
Varför överge planerna på att ordentligt beskatta personer som bor i Storbritannien men har sin hemvist i ett annat land?
Varför inte kräva ett slut på Bank of Englands destruktiva kvantitativa åtstramning?
När de tar över ytterhögerns budskap hjälper de ytterhögerns partier att vinna.
Varför begrava politik som skulle kunna bidra till att återställa demokratin, såsom proportionell representation? Varför införa nya regler för politisk finansiering utan att faktiskt bemöta det faktum att de rika kapat politiken?
Varför lägga sig till med högerpartiet Reforms budskap, utpekande av vissa grupper och grymhet för att tävla om vem som kan gå hårdast åt asylsökande? Det finns ett överflöd av exempel som visar att när mittenvänsterpartier intar radikala högerpositioner förlorar de fler röster från vänster än de värvar från höger. När de tar över ytterhögerns budskap hjälper de ytterhögerns partier att vinna.
Rentierkapitalismens återkomst
Dessa politiska ställningstaganden kan verka obegripliga, men de har något gemensamt. De härrör alla från samma doktrin: nyliberalismen. Denna ideologi, som dominerat Storbritannien sedan 1979, kräver åtstramningar, privatisering och minskad samhällsservice, inskränkningar i protester och fackföreningar, avregleringar och skattesänkningar för de rika. Det rättfärdigas som ett sätt att skapa ett företagssamhälle, men har i stället lett till rentierkapitalismens återkomst, där mäktiga människor monopoliserar nödvändiga tillgångar, från vatten till bostäder till sociala medier. För regeringar finns då få alternativ utöver att göra asylsökande och andra sårbara grupper till syndabockar för de problem de själva inte tar itu med.
Kapitalismen är ett distinkt ekonomiskt system som uppstod för ungefär 600 år sedan och har sin grund i kolonial plundring.
Nyliberalismen har blivit en ortodox lära som partier avviker från på egen risk, och därigenom gör sig till måltavla för tuffa angrepp från medier och högerns tankesmedjor, vilka ständigt ger den en plattform. Men hur blev den så hegemonisk att den nästan gjort Labour till motsatsen till vad det en gång var? Det är svårt att förstå innan man inser att syftet med nyliberalismen är att bryta ned motståndet mot kapitalet. Detta kräver i sin tur en bättre förståelse för kapitalismen.
Försöker krossa sin motståndare
Kapitalism förväxlas ständigt med handel. De två systemen är ofta sammanflätade, men kapitalism kan existera utan handel och handel utan kapitalism. Handel har pågått i tusentals år. Kapitalismen är ett distinkt ekonomiskt system som uppstod för ungefär 600 år sedan och har sin grund i kolonial plundring. Den verkar på en dynamisk gräns som ständigt utvecklas och sträcker sig allt längre in i våra liv. Där använder både statliga och mäktiga privata intressen sina lagar, understödda av hotet om våld, för att få exklusiv rätt till gemensamma resurser och omvandla naturtillgångar, arbetskraft och pengar till varor som kan ackumuleras. Hur det ser ut när den släpps fri från demokratins bojor kan vi se i Donald Trumps USA.
I 150 år har kapitalismen försökt undergräva eller krossa sin direkta motståndare: demokratin. Den fann ett ytterst framgångsrikt verktyg i fascismen, som i början av 1900-talet finansierades av några av de rikaste människorna och företagen i Europa och Japan. Men 1945 mötte den lösningen vissa smärre svårigheter.
De finslipade och utvecklade budskapet tills det började låta som sunt förnuft.
Precis i lagom tid dök ett alternativ upp. Nyliberalismen formaliserades först i två böcker som publicerades 1944: ”Vägen till träldom” av Friedrich Hayek och ”Bureaucracy” av Ludwig von Mises. Båda författarna var emot fascismen, men deras idéer var lika användbara för kapitalet. Inom några år öste några av världens rikaste personer pengar över den. Det kunde snart byggas ett internationellt nätverk av ”tankesmedjor”, akademiska institutioner, fogliga regeringsrådgivare, redaktörer och journalister. De finslipade och utvecklade budskapet tills det började låta som sunt förnuft. Det bankades in så ofta att Margaret Thatcher kunde hävda att ”det finns inget alternativ”.
Sveper in i tomrummet
Nyliberalismen är väldigt effektiv när det kommer till att förstöra demokratins hopp. När hoppet avtar sveper extremhögern in i det politiska tomrummet och gör det möjligt för kapitalet att än en gång investera i sin tidigare lösning. Nyliberalismen banar med andra ord väg för fascism och träldom.
När skadorna på människors välbefinnande och den levande världen blir allt större behöver partier som tidigare stod till vänster – som Labour i Storbritannien, Demokraterna i USA och Australiens Laborparti – desperat återfå sitt mod. Jag tror att det finns stor potential i att bygga en ny ”samhörighetens politik”, där politisk makt och kontroll över lokala resurser återlämnas till lokala samhällen.
En stor del av politiken kan förstås som ett sökande efter samhörighet, ett grundläggande mänskligt behov. Till och med fascister vill ha gemenskap och samhörighet, om än en version där alla ser likadana ut, bär samma uniform och ropar samma slagord. För att styra människor bort från fascismen krävs ett svar på det här behovet, ett svar som kan återfinnas i levande, inkluderande bostadsområden, som blir starka genom deltagande demokrati och gemensamt ägande av viktiga lokala tillgångar. Det finns gott om erfarenheter från andra länder och tidsperioder som visar att maktlöshet skiljer oss åt, medan gemensamt, jämlikt beslutsfattande för oss samman.
Jag hatar att ge upp hoppet om den här regeringen så snart efter att den tillträtt, men att försvara människor mot orättvisa och fattigdom, att hålla extremhögern utanför, att blåsa nytt liv i samhällen och förnya demokratin kräver ett sätt att tänka som verkar långt borta. Vi behöver motstånd och vision, men får fega eftergifter för kapitalet. Labour lovade oss förändring. Nu måste partiet förändras eller dö.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson
