Förklaringen är förstås densamma som varför Han Kang tilldelas 2024 års Nobelpris i litteratur. Trots att hon med sin relativa ungdom (född 1970) ansetts vara en av dem som kommer att behöva vänta innan hon kan få priset, i sin ålderdoms sista rosslande dagar som det brukar vara.

Han Kang är mitt i steget.

Här finns den sammansmältning mellan poesi och politik, mellan det litterära och språkligt extraordinära, och det hårt reella, som är hennes författarskaps signum

I hemlandet Sydkorea har hon publicerat åtta romaner och en rad novell- och essäsamlingar, här i Sverige kom en fjärde av hennes böcker ”Jag tar inte farväl” ut i våras, i ett översättarsamarbete mellan Anders Karlsson och Okkyoung Park. Och vill man förstå Han Kangs storhet är det ingen dålig ände att börja i. Här finns den sammansmältning mellan poesi och politik, mellan det litterära och språkligt extraordinära, och det hårt reella, som är hennes författarskaps signum.

Han Kang skriver om Sydkoreas sår, insisterar på att minnas det man velat glömma. I ”Jag tar inte farväl” handlar det om den massaker på lokalbefolkningen som skedde på ön Jeju år 1948-50 – en händelse som Sydkorea sedan dess aldrig velat tala om, det var länge förbjudet att ens nämna händelsen.

De döda ligger där, bortglömda, och dit kommer författaren Gyeongha för att hjälpa sin sjuka vän, Men väl där tar sig de döda genom membranen, genom historien och glömskan. Genom snön som faller ymnigt över ön transcenderar de in i Gyeonghas verklighet och vägrar röra sig därifrån förrän de blivit sedda.

Hennes allra mest kända bok är dock ”Vegetarianen”, som kom på svenska i Eva Johanssons översättning 2016. Den belönades med Internationella Bookerpriset och blev också teater på Dramaten förra året. Det är en märklig bok som rör sig från en handfast feminism och köttätarkritik mot något mycket mer drömskt och mardrömslikt. En roman som vänder sig bort från enkla slutsatser och monterar ner sin egen dramaturgi. Den berättar från tre olika perspektiv om den unga kvinnan Yeong-hye som plötsligt vägrar äta kött, efter ett liv i stilla acceptens fylls hennes huvud av blod och kött och hon tar det förbjudna steget och blir. En protest som väcker oproportionerliga reaktioner hos hennes familj.

Först är deras vrede nästan komisk och hennes frihetslängtan djupt begriplig med köttet som symbol för hela det blodsälskande patriarkatet. Men så småningom äter sig blodet och kaoset också in i henne och verkligheten ger vika för en mytisk dimension, mörk och mättad av våld och sex, där vilddjuret visar sig finnas lika mycket inom som utanför Yeong-hye.

Det är som att Han Kang ställer sig rakt framför de aspekter av tillvaron som de allra flesta bara vill blunda för, vända bort huvudet ifrån och låtsas som att de inte finns

En lite mer handfast ingång till Han Kangs författarskap finns i ”Levande och döda”, också den översatt av Eva Johansson 2016. En roman som behandlar studentprotesterna i Kwangju 1980, ett stycke samtidshistoria som man sällan hör talas om, kanske för att även det sydkoreanska styret velat tysta ner den massaker på unga studenter som de utmynnade i.

Den börjar med att Han Kang följer om en pojke som söker sin vän bland de dödade i en fruktansvärd samling av ruttnande kroppar. Men sedan sträcker sig romanen ut mot en kör av röster, både levande och döda. I en mosaik av vittnesmål från denna och andra sidan graven vävs en berättelse om en fasansfull verklighet med ett isande vackert språk, vilket bara förstärker det orimliga i det öde som dessa unga människor möter.

Det är som att Han Kang ställer sig rakt framför de aspekter av tillvaron som de allra flesta bara vill blunda för, vända bort huvudet ifrån och låtsas som att de inte finns, och där söker det som ändå är vackert i människan. Och så tar hon de små kornen av skönhet och bygger med dem romaner som återupprättar offren i deras fulla mänsklighet. Inte genom att försköna, spackla över eller sentimentalisera något. Det hon gör är mycket känsligare och briljantare, hon komplicerar och vässar.

Hon visar grymheten som vi inte sett den förut. Hon visar den genom skärvorna som blänker i de utsattas ögon i ett insisterande på att minnas det vi vill glömma.

Skönheten ligger kanske främst i detta; att det går att skriva litteratur också om det som knappt går att tala om.