I en av Las Anods övergivna byggnader ligger en inplastad hög. Bilden är suddig, det tar ett tag innan jag registrerar vad det är jag har framför mig. En hög kroppar. De är namnlösa, övergivna, smutsiga. Kropparna upptäcktes av lokalbor, en av dem publicerade senare bilden på sociala medier. Han gör det motvilligt, i hopp om att andra ska förstå hur allvarligt läget är. Han beskriver det hela som en pågående slakt, ett kalkylerat folkmord på Las Anods befolkning. Huruvida det som sker i Las Anod juridiskt kommer att kvalificeras som ett folkmord i framtiden eller inte återstår att se. Men en sak är säker: det är i allra högsta grad en masslakt.
Las Anod är huvudstaden i regionen Sool. Somaliland gör anspråk på Las Anod, framför allt via gränserna till det gamla brittiska Somaliland. Fram till 2007 administrerades Las Anod av Puntland, en självstyrande delstat i Somalia. Därefter av Somaliland. Men i februari framförde ledningen i staden folkets vilja: de vill verka självständigt från båda administrationer. Beslutet följdes av kaos. Strax innan ledningens uttalande ska soldater från Hargeisa attackerat staden. Det spekuleras i att Somalilands trupper kan ha fått information och utfört attacken i ett försök att tysta ledningen. Sedan dess har konflikten eskalerat. Över 200 000 människor är på flykt, de allra flesta har sökt sig till närliggande städer. Hundratals är döda, de allra flesta tros vara civila. Las Anod, en gång en storstad med fungerande struktur, beskrivs numera som en övergiven spökstad.
För svensksomalier med bakgrund i området har de senaste månaderna kantats av oroliga telefonsamtal, sömnlösa nätter och trauman som åter väckts till liv. Jag känner människor som inte hört av sina anhöriga på veckor, en vän som inte vet om hennes kusiner längre är vid liv. En annan vars mormor senast hördes över en knastrig telefonlinje. Det var dagen innan de vaknade upp till nyheten om att det skett ett dåd alldeles intill hennes hus. Nu har det gått två veckor, de har ännu inte hört av henne.
Somalia nära för flera svenskar
Som mediekonsument och journalist med bakgrund i en annan del av världen är det omöjligt att inte fundera på den svenska rapporteringen. Vi lever inte i ett homogent land, det är ett faktum som på allvar ifrågasätter närhetsprincipen. För vad är inte nära om inte tillvaron för tiotusentals svenskars familjer och släktingar? Vad är inte nära om inte kriget som diskuteras i merparten av svensksomaliska hem? Sedan kriget på allvar bröt ut i början på februari har den samlade svenska journalistiken inte producerat mer än notiser eller kortare sammanfattningar. Under mars månad, när konflikten var som allra värst, skrevs inte en enda artikel.
Svensksomalier är den största afrosvenska gruppen. Det är tiotusentals människor som direkt påverkas av ett krig. Jag funderar på vad det säger om de svenska mediehusens relation till läsare, vem man föreställer sig vara konsument, eller framför allt: vem man inte föreställer sig vara en. Jag funderar också på konsekvenserna, vad bristen på journalistik i tider av krig gör med sanningen.
Klankonflikter och korruption
Kriget i Las Anod skiljer sig inte nämnvärt från andra typer av krig, även i detta är konspirationsteorierna central. I ett område som i decennier kantats av klankonflikter, nationalism och korruption låter sig inte desinformationen väntas på. Frågan om Las Anod slår en kil mellan svensksomalier, på sociala medier pågår en häftig debatt där sanningen är det första att överge samtalet. Det handlar om krigsoffer som beskrivs som förövare och folkgrupper som beskrivs som sämre. Och mitt i allt har hundratusentals människor tvingats lämna sina hem, begrava sina barn och ännu fler att sörja sina anhöriga.
Jag är otroligt tacksam för de internationella nyhetskanalerna och människorättsorganisationerna som enträget fortsätter att upplysa om vad som pågår i Las Anod. Som påminner om dödstal när myndigheter och propagandakanaler frenetiskt gör sitt bästa för att dölja det. Jag är tacksam för de journalister i andra länder som slår ett slag för sanningen – den som sägs vara krigets första offer.
Men som svensk journalist skäms jag.
