På omslaget syns en pojke. Han umgås med med en bevingad häst, en svan, en guldbagge och en räv – också dessa högkänsliga ska det visa sig.
HSP, ett begrepp som högkänsliga själva hävdar att det finns gedigen forskning om, men som starkt ifrågasätts av just forskare, har de senaste åren seglat upp som ett favoritord i pseudospykologiska communitys på sociala medier, med det stora kontot @orkidebarnsverige i framkant.
När jag skrev en kritisk text om högkänslighet i våras konstaterade Gustav Waxegård, specialist i klinisk psykologi och lektor i neuropsykologi vid institutionen för psykologi vid Linnéuniversitetet att begreppet inte är etablerad vetenskap och inget som står med i läroböcker om kognitiv neurovetenskap.
– Det måste till mycket mer forskning, slog Waxegård fast och fortsatte: Det finns en risk att man tillskriver ett väldigt brett begrepp alla sina problem, när det i själva verket handlar om ett samspel av andra saker. Ibland kan det ju handla om att man uppfyller kriterier för en psykiatrisk diagnos till exempel. Och då behöver man professionell hjälp.
Men nu ska alltså även förskolebarnen få lära sig att de är ”starksköringar” vars personlighetsdrag HSP (highly sensitive person) måste hanteras och respekteras.
Berättelsen i ”Neo och hans högkänsliga kompisar” handlar i korta drag om en känslig pojke vars hemlige vän – en vit häst – har superkraften att ”läsa av energier”. I äventyret lär hästgurun Neo att ”behålla sin energi”.
Sensmoralen är en blinkning till det olyckligt utbredda uttrycket ”energitjuv”, som går ut på att alla människor du möter är ett potentiellt hot mot din – väldigt luddigt definierade – så kallade energi.
Den mycket illa skrivna boken om Neo hade kunna avfärdas som en pårökt men harmlös feberdröm – om det inte vore så att den marknadsfördes mot föräldrar och barn. Den gör dessutom anspråk på att bygga på vetenskap och förklaras erbjuda ”hjälp och stöd för barn i åldern 3–6 år”.
Redan i inledningen börjar pseudovetenskapen: ”Visste du att många djurarter också kan vara högkänsliga?” och ”I berättelsen utforskar vi de fyra elementen och hur allt kan vara energi”.
De fyra elementen, en teori om universums uppbyggnad som inte har varit aktuell sedan medeltiden, grävs här alltså upp för att presentera en ovetenskaplig och förvirrad förklaring till att vissa människor blir lite extra trötta eller dränerade när de utsätts för olika sinnesintryck.
Det är en narcissistisk och inhuman människosyn, som dessutom sätter en onödig etikett på barnet
I boken beskriver den vita hästgurun hur känslig pojken Neos så kallade energi är:
”Tänk dig som en jättestor såpbubbla runt din kropp. Den skyddar dig från att andras energier kommer in i din kropp. Inuti bubblan ska det bara vara du och din energi. Då kan du vara dig själv fullt ut.”
Att redan i barndomen lära sig hantera sina känslor och att balansera mellan ansträngning och återkoppling är förstås en utmärkt sak. Men att prångla ut budskapet att andra människor är en fara för jaget är något helt annat. Det är en narcissistisk och inhuman människosyn, som dessutom sätter en onödig etikett på barnet.
Här finns en uppenbar risk att normaliteten krymper och föräldrar börjar förklara alla barnets beteenden utifrån en självskattad ”högkänslighet”, trots att det lika gärna kan handla om utvecklingsfaser eller beteenden som förvisso kan kännas jobbiga, men som ryms inom psykologiska normalvariationer.
Det finns också en risk att föräldrarna och barnen som läser boken börjar avkräva av omgivningen, exempelvis förskolepersonal, att dessa anpassar sig efter det godtyckliga begreppet.
Boken avslutas med en ordlista där den värsta sortens flum blandas med pseduovetenskap utan källor. Till exempel:
HÖGKÄNSLIGHET: ”Högkänslighet är ett medfött personlighetsdrag som finns hos omkring 30 procent av den globala befolkningen.”
AURA: ”Energin som finns runt allt levande, runt din kropp. Alla levande varelser har sitt eget stjärnstoft runt sig.”
RENSA ENERGIER: ”Ta tillbaka sin egen energi, skicka tillbaka andras energi.”
Nej, bilderböcker måste varken vara moraliska eller uppbyggliga, men när de som i ”Neo och hans högkänsliga kompisar” gör anspråk på att vara både och, är det verkligen läge att hissa den så kallade röda flaggan.
