Hur kommer det sig att jag alltid vill fly när jag är i innerstaden? Frågan ekar i salongen på Kulturhuset stadsteatern Vällingby där Melody Farshins standup-föreställning Tre streck hade nypremiär förra veckan. Publiken skruvar på sig, vi är ju här för att få oss ett gott garv, och Farshin är inte rädd för att söka ögonkontakt. Hon tittar uppmanande på oss med sin svartsminkade blick för att sedan rädda den obekväma stämningen med ett träffsäkert skämt om den svenniga romantiseringen av ett landställe med utedass och trasigt tak.
Tre streck har under hösten visats på statsteatern i Husby och Skärholmen och gestaltar livet i förorten, identitetssökande och det självtvivel som vi alla brottas med, men som enligt Farshin blir extra starkt när man dessutom är “från orten”. Föreställningens namn syftar dels på den svarta adidaskostymen med vita streck, som Farshin bär med stolthet på scen och som är ett slags signaturplagg i förorten. Men tre streck symboliserar även den tredelade identitet Farshin brottas med och som showen utgår från: moderlandet Iran, som Farshins föräldrar flydde från innan hon föddes, fosterlandet Sverige och miljonprogrammet Husby där Farshin bor och är uppvuxen.
Föreställningen speglar Farshins olika drivkrafter, det är dels komikern Farshin som på ett rått och precist sätt imiterar sin mammas evighetslånga röstmeddelanden, den svenska schablongubben Gösta som älskar att kallprata och de kaxiga småpojkarna i Husby som vågar ragga på henne fast de fortfarande har stödhjul på sina cyklar. Men Tre streck är också en plats för aktivisten Farshin att få utlopp för sina politiska övertygelser. På scenen dissekerar och problematiserar hon begrepp som rasifierad, integration och andragenerationsinvandrare. Hon talar om smärtan i att se sin familj kämpa med det svenska språket och inte bli tagna på allvar och betonar vikten av att behålla det namn ens föräldrar valt åt en.
Det är befriande att ägna en och en halv timme åt orten utan att höra ett ord om skjutningar, om gängkriminalitet eller om gangsterrap. I Tre streck beskrivs miljonprogrammet som en inbjudande och varm by, en plats där en persons Netflix-konto är allas Netflix-konto och där man bjuder grannarna på mat även om pengarna är slut. Farshin säger att hon blir irriterad när hon får frågan om varför hon fortfarande bor i Husby och besvarar den genom att förklara: “Varför skulle jag flytta från den enda plats där jag känner mig hemma?”.
Trots det lämnar Tre streck mig med en frustration. Dels för att det finns något ödesbestämt i den världsbild Farshin presenterar. Lösningen på att hon alltid vill fly när hon är i innerstaden är inte att bryta ned segregationen och skapa en innerstad där alla känner sig bekväma. Istället är budskapet hon förmedlar att äga sitt utanförskap och skapa ett innanförskap i den exkluderingen, med andra ord - att stanna i förorten.
Kanske är jag en naiv idealist som tror att det finns andra sätt att lösa problemet på. Kanske är det just det ägandeskap och den stolthet som Farshin uppmuntrar till som krävs för att murarna mellan innerstaden och förorterna någonsin ska kunna rasera. Men som ung, intelligent och framgångsrik kvinna från Husby tvekar jag inte en sekund på att Farshin är förebild för många andra unga uppvuxna i förorten. Och det är mörkt att det de får med sig av Tre streck är en normalisering av idén om att delar av Sverige inte är till för dem.
Men det största problemet med Tre streck handlar inte om innehållet i föreställningen utan var Kulturhuset valt att sätta upp den. En show om miljonprogrammet i miljonprogrammet är inte fel i sig, det finns ett värde i att spegla lokalinvånarna och skapa identifikation. Men den normbrytande och perspektivvidgande kraft kulturen kan ha, den unika förmågan att skapa gemenskap oavsett generation, klasstillhörighet och etnicitet, hade blivit betydligt starkare om föreställningen visats på just den plats Farshin vill fly ifrån: i innerstaden.