Internationella undersökningar hade tidigare visat samma sak.

När mina kollegors granskning av 8000 nyhetsartiklar om Palestina och Israel avslöjade ett starkt proisraeliskt fokus i Sveriges största medier blev jag inte alls överraskad. 

Att det krävs tolv dödade palestinier för att få lika många omnämnanden som en dödad israel, att palestinier oftare benämndes som omkomna medan israeler rapporteras som just dödade eller mördade, och att ledarskribenterna skrivit nästan dubbelt så mycket om attacker, tillfångataganden och hat mot israeler jämfört med palestinier var tyvärr inte förvånande.

När ansvariga utgivare och chefredaktörer frågades ut om granskningen avslöjade flera av deras svar okunskap, historielöshet och en oförmåga se vilka mönster deras publicistiska beslut följer. 

Karin Olsson, biträdande chefredaktör på Expressen, svarade till exempel: ”Hamas terrordåd i Israel var ju det som utlöste hela kriget mellan Hamas och Israel.”

Det är allvarligt och oroväckande att en person i hennes position inte förstår att kriget mellan Hamas och Israel, för att bli begripligt, måste sättas i en historisk kontext och förstås mot bakgrund av den mångåriga palestinska kampen mot Israels apartheid och ockupation. 

Allt började nämligen 1948 när staten Israel bildades och 750 000 palestinier tvingades på flykt, inte den 7 oktober 2023 när Hamas utförde sitt terrordåd – vilket många chefredaktörer och ansvariga utgivare verkar tro.

Att svenska medier i stor utsträckning är proisraeliska i sin rapportering har två tydliga skäl: rädslan för att anklagas för antisemitism och avhumaniseringen av araber.

Om vi börjar med rädslan för att anklagas för antisemitism, det vill säga fördomar, hat och diskriminering mot judar, så är det nästan parodiskt hur fel det kan bli när de försöker göra ”rätt.”

Att tro att staten Israel representerar alla världens judar och att kritik mot Israel därför per automatik skulle vara antisemitism är lika korkat som okunnigt. Idén om att alla judar är likadana och ska ses som en homogen grupp är nämligen en urgammal antisemitisk föreställning – som likt andra rasistiska föreställningar om religiösa och etniska grupper buntar ihop dess medlemmar i en likformig massa och förvägrar dem att vara fritt tänkande subjekt. 

Av samma anledning är det absurt att svenska judar hålls skyldiga för vad israeliska bosättare gör, och lika befängt är det att tro att man visar sin lojalitet mot judar genom att inte rapportera kritiskt om Israel. Att många människor, inklusive ansvariga utgivare och mediechefer, fortfarande inte kan skilja på staten Israel och judar är den huvudsakliga orsaken till att rapporteringen ser ut som den gör. Att anklaga den som kritiserar staten Israel för att vara antisemit är ett effektivt sätt att inte ta tag i den växande antisemitism som vi ser idag.

Dessutom stödjer flera av världens mest kända antisemiter öppet Israel, vilket i sig borde vara ett både avskräckande och tydliggörande exempel på att stödet inte per definition betyder att man är vaccinerad mot antisemitiskt tankegods – snarare tvärtom.

Ungerns judehatande premiärminister Viktor Orbán förbjöd direkt alla propalestinska demonstrationer efter invasionen av Gaza och har öppet stöttat Israels krigföring – vilket inte hindrar honom att fortsätta trakassera den judiske finansmannen George Soros och sprida antisemitiska föreställningar om judarnas ”befolkningsutbyte”. 

Donald Trump är en annan Israelvän som vid ett flertal tillfällen blottat sin antisemitism. Exempelvis när högerextrema grupper marscherade i Charlottesville efter den fruktansvärda antisemitiska terrorattacken mot synagogan i Pittsburgh 2018 och skanderade ”judar kommer inte att ersätta oss”, sa Trump utan knussel att han tycker att demonstranterna var ”mycket fina människor”.

2016 twittrade han en bild på Hillary Clinton med dollar-sedlar och en Davidsstjärna i bakgrunden med texten ”Den mest korrupta kandidaten någonsin”, och bara häromdagen påstod han att judiska amerikaner måste hållas ansvariga om han förlorar valet.

Sverigedemokraterna, partiet med nazistiska rötter vars företrädare säger att man inte kan vara svensk och jude samtidigt, besökte så sent som i januari i år Israel efter att ha bjudits in av det högerextrema partiet Likud. 

SD verkar likt många andra högerextrema politiker i världen beundra Netanyahus antidemokratiska, arabhatande och nationalistiska vision om en stat baserad på en enda etnisk och religiös identitet. 

Här kommer vi in på det andra spåret; avhumaniseringen av araber. Även om ingen chefredaktör eller ansvarig utgivare skulle säga rakt ut att palestinska liv är mindre värda än israeliska, så blir det ändå kontentan när man granskar deras rapportering. Även om det är osmickrande.

Förfrämligande och stereotypisering av araber har funnits länge i västvärlden. Men de exotiserande nidbilder av araben som Edward Said beskriver i sitt klassiska verk ”Orientalism” (antingen som gåtfullt fascinerande eller dum och irrationell) har sedan terrordåden den 11 september 2001 förstärkts av ytterligare en rasistisk föreställning – araben som farlig, muslimsk terrorist. 

Att alla araber, även de ickemuslimska, dras över samma kam för att islamistiska terrorgrupper med jämna mellanrum genomför fruktansvärda våldsattacker verkar för en del vara så normaliserat att det inte känns konstigt att i sin dagstidning läsa så lite om palestinska människor som mördats av israeliska armén.

Den mediala demoniseringen och avhumaniseringen av araber, främst de muslimska, har pågått så länge att många inte ens lägger märkte till den. 

Det är därför DN:s skribent Emma Bouvin utan problem kan beskriva Israels barbariskt grymma attacker med personsökare och walkie talkies i Libanon 17-18 september, som sammantaget sprängde sönder över 2 700 människors kroppar dödade 37 personer, så här: ”Tiotals libanesiska personsökare som exploderade hejvilt? Det lät surrealistiskt, nästan parodiskt. När uppgifterna började röra hundratals och sedan tusentals skadade – inklusive en iransk ambassadör – fastnade dock skrattet i halsen.”

Att Bouvin känner sig tvungen att förtydliga att den arabiska, muslimska lilla flickan Fatima inte var terrorist är ett både extremt och sorgligt exempel på hur den mediala avhumaniseringen av araber ser ut

Alla journalister vet vid det här laget att Israel infiltrerat Hizbollah och att personsökarna fulla med sprängmedel främst var riktade mot terrorgruppens soldater. 

Men alla journalister vet också att Israel inte tar någon som helst hänsyn till civila liv, tvärtemot gör de med hjälp av teknik från bland andra Amazon och Google kallsinniga kalkyler över hur många civila som kan offras.

DN fortsätter sin rapportering om personsökarexplosionerna i Libanon genom att porträttera just ett sådant civilt offer: ”Fortfarande är det inte helt klarlagt vilka alla de tusentals skadade är – men 10-åriga Fatima är död. Hon var inte en terrorist.”

Att DN känner sig tvungen att förtydliga att den arabiska, muslimska lilla flickan Fatima inte var terrorist är ett både extremt och sorgligt exempel på hur den mediala avhumaniseringen av araber ser ut. 

Jag har tyvärr inga höga förväntningar på att svenska mediers proisraeliska rapportering radikalt kommer att förändras efter granskningen mina kollegor gjorde.

Men jag hoppas innerligt, när tiden är inne för Palestinas sanningskommission och vi till slut pratar om det mörka kapitel i vår nutidshistoria som FN:s Internationella domstol kallar för misstänkt folkmord och den palestinsk-amerikanska poeten Fady Joudah kallar för ”utplåningens tid” , att svenska medier får skämmas.

För att deras sätt att göra skillnad på människoliv placerar dem på fel sida om historien. Igen.