Sönerna har inte ställt några frågor, men de kastar sig fram med varsitt anteckningsblock och ropar till varandra: ”anteckna, anteckna!”. Poängen med klippet är att pappan är en stängd varelse med ett mystiskt förflutet, och att sönerna ser det som en kärleksyttring när han väl berättar något.

Men så ser vi meningen: ”bell hooks quote incoming.”

”Stitchade” klipp

På Tiktok kan man göra en sak som kallas att ”stitcha”, vilket innebär att man börjar sitt klipp med någon annans, så att man sen kan kommentera det första klippet. Nu har en kvinna stitchat från sitt sovrum. Hon sitter med en bok i händerna. bell hooks ”The will to change” från 2004. Hon läser högt:

”Oftast leder kvinnors och mäns ilska, sorg och obönhörliga besvikelse över pappors frånvaro dem till att frysa ut den del av sig själva som hoppades bli berörd och helad av manlig kärlek. De lär sig att nöja sig med vilken positiv uppmärksamhet män än kan ge. De lär sig att övervärdera den. De lär sig att låtsas att det är kärlek. De lär sig upprätthålla lögnen.”

Jag slås av hur cool hon är. Helt lugn, men ändå så subtilt förintande i sin analys av männens pappalängtan. Och hon är inte ensam. Högläsning av feministisk teori till patriarkala män har blivit en egen genre på plattformen. Hooks böcker har tagit Tiktok-världen med storm. I Stockholm är alla 14 biblioteksupplagor av hennes andra bestseller, ”All about love” utlånade på Stadsbiblioteket. Åtta personer står i kö.

Postum popularitet

Det är inte heller bara kvinnor som läser. På vänster-Tiktok har det blivit en minitrend för halvmacho killar med hipsterskägg att visa upp sina bibliotek med feministisk teori, ofta fulla med bell hooks.

Gloria Jean Watkins (1952–2021) som hon egentligen hette, gick bort för två år sedan, men föga förvånande har hennes arbete blivit uppmärksammat efter döden. Hon började sin akademiska bana på Stanford och Yale, men var mot slutet av sitt liv professor på Berea College, det första integrerade universitetet i den amerikanska södern. På 70-talet var hon poet, och skrev sitt artistnamn (en hyllning till hennes mormors mor Bell Blair Hooks) med små bokstäver för att versalerna sågs som förtryckare i 68-­rörelsens bokstavsvärld.

Hooks undervisade om intersektionalitet över hela USA, skrev böcker om kärlek, och var en förkämpe för tanken att teori skulle vara tillgänglig för alla.

Går man en kurs i feministisk teori får man ofta läsa hennes essä ”Theory as liberatory practice”.

Den börjar ömt:

”Låt mig börja med att säga att jag sökte mig till teori för att jag hade ont – smärtan inom mig var så intensiv att jag inte kunde fortsätta leva”.

Teori var det som fick henne att läka, att förstå varför världen kunde vara så grym, och att lära sig dela de känslorna med andra.

När hon nu slår igenom för en ny generation så verkar det vara just på grund av att det breder ut sig en längtan efter förändring i samhället, en längtan efter att helas. Själv gick jag till henne för att bearbeta en traumatisk relation jag manipulerades in i av min gymnasielärare, och kände mig äntligen sedd.

Mer än självhjälp

Men hennes böcker är betydligt mer än självhjälp. I ”The will to change” beskriver hon hur unga killars första patriarkala handling sällan är våld mot kvinnor, utan psykiskt våld mot sig själva i syfte att stänga ner sin empatiska förmåga.

Forskningen stöder detta. Redan från fem års ålder tvingas de flesta pojkar lära sig att bli emotionellt ­frånvarande för att få räknas som ”riktiga pojkar”.

Pojkars utveckling blir en strategisk punkt för bell hooks, som skapandet av förtryckaren. För henne måste en feministisk revolution också revolutionera mäns och pojkars emotionella liv.

Kärleksetik

En verkligt omstörtande feminism måste skapa subkulturer, oaser, där pojkar kan lära sig att vara sina unika jag utan att anpassa sig till patriarkala visioner. Just det konstruktiva arbetet, att försöka leva med andra som om vi redan vore fria, är kärnan. Det innebär att feministiska män spelar en viktig roll. Det räcker inte att skriva en artikel om bell hooks – de måste lära sig diska och gråta, också.

Hooks kan ses som anhängare av den politiska strategi som anarkister kallar ”prefigurativ politik”. Den nya världen ska byggas i den gamla världens skal.

Själv kallade hon det, kort och gott, för ”kärleksetik”.

Men poängen är densamma. För att förändra någonting räcker det inte att gå in i en sorts gerillakrig, grupp mot grupp. Det är själva tankesätten, maktstrukturerna, som behöver förändras. Och det gör vi bäst tillsammans.

Samtidigt är gerillakrig, på ett sätt, en bra liknelse för det som händer på Tiktok just nu. För i en värld som tycks dominerad av Andrew Tate-­killarnas ryggdunkar är bell hooks-­feminismen ett subtilt men effektivt svar.

Underminera patriarkatet

Rörelsen som nu växer på TikTok styrs inte av någon. Och även om inspirationen hämtas från Hooks, så är det vi unga som tolk­ar den här världen tillsammans, i våra egna oaser. Barbie-filmens hashtag har, till exempel, 79,8 miljarder views på Tiktok. En väldigt stor del av dem kommer från feministiska diskussioner.

Genom att fortsätta anstränga oss för att bygga små världar i världen där kvinnor och män uppmanas till att visa kärlek och vara ”feminina” kan vi alltså, som Hooks säger, underminera patriarkatet inifrån. Det är, trots allt, det som börjar hända just nu.

Efter några år av oasbyggande kanske de barbröstade sönerna själva vågar fråga sin pappa om hans liv, där ute på båten. Har de tur vågar han svara. Och någon gång kanske de inser att deras mamma finns, hon också.