Filmen har sedan premiären marknadsförts med citat från de negativa recensionerna.
Alla är liksom fullkomligt överens om att den är skräp.
Och skräp ska inte underskattas.
I somras hade ”Fast X” premiär på biograferna. Den lever inte upp till sina föregångare, men Jason Momoa gör en sevärd kalkonprestation som den nya sprängglada skurken Dante Reyes i ormskinnsjacka.
”Fast X” är den tionde (!) delen i en objektivt sett skräpig filmserie blockbusters. Från början var det en slags ”Point Break”-ripoff om en polis som under täckmantel försöker hindra ett streetracing-gäng från att stjäla portabla dvd-spelare.
Men den har utvecklats till en uppsvullen story med internationellt spioneri, miljondollarkupper och rymdresor utförda bakom ratten på trimmade bilar.
För varje film har effekterna blivit galnare och handlingen mer osammanhängande. Samtliga har avhandlats i komikerpodcasten ”How did this get made?”, som analyserar mediokra och misslyckade filmer ur ett kärleksfullt, men dissigt perspektiv.
”Dåliga filmer ger oss verktyg för att lära oss göra och studera bra filmer”. Det menar skribenten Katharine Coldiron i den nya essäsamlingen ”Junk film: why bad movies matter”.
Med hjälp av klassiska exempel som ”Staying Alive” och ”Plan 9 from outer space” (ofta kallad de dåliga filmernas ”Citizen Kane”) blandar Coldiron filmkritik med akademisk analys för att studera dålig konst – i motsats till 99 procent av all annan prestige-fokuserad kulturkritik.
Kanske är nu en särskilt bra tid att förkovra sig. Mitt under strejken i Hollywood har film och tv-branschen hamnat i en existentiell kris. Lönerna har sänkts i en allt mer gig-baserad ekonomi. Debatten om kvalitet sker i ett fragmenterat streaming-landskap och biograferna läggs ner. Twitterkonflikter mellan toxiska superhjältefans, präktiga elevrådsordföranden som vill förbjuda sexscener och Martin Scorsese-fans (inklusive undertecknad), som konservativt försöker bevara en konstform.
Samtidigt finns det någonting livsviktigt med de filmer som aldrig blir slagträn i debatterna och saknar ideologiska eller ”viktiga” budskap.
Skräpfilm borde kunna vara ett klister i ett annars poröst content-överflöd. De har potential att få alla att åtminstone se samma skit för en gångs skull, och kanske minnas varför vi bryr oss om konstformen bortom politiska tolkningar och ekonomiska kalkyler.
Den legendariska filmkritikern Pauline Kael menade att film i sin renaste form erbjuder en flykt från ett ansvarsfullt liv, en glimt av en annan sanning än den som lärs ut i skolan och en möjlighet att få betrakta människor på duken och veta att de inte kommer att kritisera dig.
Ett stycke ur hennes berömda essä ”Trash, art and the movies” från 1969 har nästan blivit ännu mer relevant 2023 i ett klimat när alla konsumerar film och serier i sina enskilda bubblor.
”Romantiken i film är inte bara berättelserna och människorna på duken, utan i den ungdomliga drömmen om att möta andra som känner som du gör över vad du har sett. Du möter dem, förstås, och ni förstår varandra direkt eftersom ni pratar mindre om bra filmer och mer om vad ni älskar med dåliga filmer”.
Det är tyvärr sant för ”Fast and the furious”-serien. Alla kan ha en åsikt om den, utan att ha sett den. Problemet med den senaste ”Fast X” är att den har en så massiv budget och starka franschise-muskler att den nästan når upp till medioker, vilket inte är riktigt skräp.
Lågbudgetrullen ”Blood and honey” är tvärtom så usel att den nästan blir ren skit, inte skräp. Det behövs ett uppriktigt magplask för att träffa precis rätt nerv. För inte så länge sen hade ”The Meg 2” premiär. Filmen utlovar två säkra kort för en lyckad skräpfilm: Jason Statham och en stor haj. Det är allt vi behöver.
