En het julimånad reser jag i länder som en gång var en del av Jugoslavien och läser samtidigt två romaner som nyss kommit ut på svenska. Två böcker som på var sitt sätt gör upp med de rörelser som en gång ledde fram till att landet kastades ut i sönderslitande inbördeskrig, när det kommunistiska styret föll.

Daša Drndićs roman ”Belladonna” är en rasande uppgörelse med hennes hemland Kroatiens nazistiska förflutna, med Ustaša-rörelsen som dess främsta företrädare, och inte minst mot den tystnad som detta begravts i. Huvudperson är en underbart svartsynt och bitter psykolog och författare, Andreas Ban, som får se sin kropp falla samman steg för steg. Samtidigt bevittnar han hur hemlandet ruttnar inifrån av röta som suttit i nationens fundament ända sedan 1930-talet. 

Det är en faktaspäckad, ibland djupt drabbande, ibland roligt rapp roman som får mig att se ut över de kroatiska blånande bergen, dess städer med anor från grekisk tid, dess gränder och turkosa laguner, med nya ögon.

De där nazisterna och fascisterna som jagades på flykt av partisaner vid krigsslutet (och ibland slaktades med samma sorts gränslösa grymhet som de visat sina fiender), de kom krypande tillbaka ur sina hålor när kommunismen föll. Om inte personligen så som hyllningar av deras gärning, helt rentvättade från det smutsiga, från alla grymheter i det förflutna.

Drndićs skriver också om Jugoslavien-krigen. Om hur Andreas Ban, som då bodde i Paris, plötsligt inte längre kunde komma tillbaka till det Belgrad där han alltid levt. Hur hans son förtvivlat försökte framstå som serbisk för att inte trakasseras av både lärare och barn. Men också hur patriotismen som självständighetskampen var sprungen ur hade sina rötter i samma rörelser som andra världskrigets nazism. Ingen ville prata om det. Det kroatiska upphöjdes till något gudomligt.

Drndićs är salt och skarp och hamrar in budskapet i sin läsare med drösar av referenser och bitande sarkasm.

Den slovenske författaren Sebastijan Pregeljs ”I Elvis rum” är en betydligt mer intim bok. En barndomsskildring om en pojke som växer upp i 70- och 80-talets Ljubljana, med en normalknölig barndom och vänner från alla delrepubliker, men också med en underliggande aning om de spänningar som ska växa till krig. Det handlar om Jan som ramlar runt bland vänner och släktingar, som älskar sin morfar över allt annat och drömmer om att få se "Star wars"-filmerna men får nöja sig med att höra intrigen berättas på skolgården. Om mobbare, musik och förälskelser och att långsamt förstå vem man är. 

Det hade varit en väldigt klassisk "pojke blir man"-berättelse om det inte varit för det där kriget som vi läsare vet att Jan kommer att hamna mitt i. Och det är ett effektivt grepp att låta den aningslöse pojken berätta brottstycken till ledtrådar som skvallrar om det annalkande sönderfall som ett barn kan uppfatta. 

Än mer drabbande blir det då när denna lite tjatiga utvecklingsroman tippar in i kriget, då alla små konstiga tecken på att något kommer att hända till sist blir fullt kaos. Just krigets totala meningslöshet skildrar Pregelij otroligt väl, hur tomheten fyller Jan när han, efter värnplikt i den jugoslaviska armén, blir inkallad till den slovenska självständighetskampen. Då tänker han på vännerna vid andra fronter, inte minst den i Bosnien, den grymmaste.

Jag läser om nationalism som ballar ur, då, just som 1900-talet tog slut, och det ekar så tydligt in i vår tid. På ett liknande sätt kommer vår tids krig ur 1900-talets stora trauman. I första hand andra världskriget och dess konsekvenser, ur bildandet av landet Israel som det förtvivlade svaret på förintelsens ogripbara fasor. Men också ur Sovjetunionens terrorvälde, Stalins orkestrerade svält i Ukraina liksom alla decennier av kulturellt och politiskt förtryck, en uppdelning av världen som befästes och cementerades efter krigsslutet och ger en efterklang som hörs tydligare nu än på många decennier.

Men krigen får också svallvågor i länder som inte drabbas, och även här går det att se tydliga paralleller. I allt från den grova rasism som hämningslöst brer ut sig i Europa, genom högerextremt våld likväl som i det politiskt sanktionerande föraktet för allt som är utomeuropeiskt. Till den spleen som brer ut sig bland unga, en snyggt dekadent leda som inom sig bär på en äkta avsky mot den värld de möter, en genuin rädsla för den framtid som inte verkar finnas.

Europa skärpte sig ett kort litet tag efter 1990-talets galenskaper. Man bearbetade kollektivt vilka grymheter som spritt språngande nationalism kan leda till, man konstaterade att flyktingvågen under krigen inte lett till några samhällskollapser, tvärtom. Man tog tag i det rasistiska våld som riktats mot dem som flytt och under ett välsignat andetag såg det ut som att en humanare värld var möjlig. 

Nu är vi nere i skitgropen igen, kanske djupare än någonsin, och då är det inte så dumt att minnas att samhällsklimat inte varar för evigt. Det går att bli fri, också från Europas historias svartaste demoner, man måste bara börja med att erkänna att de fortfarande hemsöker oss.