Man förstod att det skulle bli en skakande vecka när Saade plötsligt var den som skulle visa sig vara den modiga rösten i rummet.
Ironiskt nog gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut och bad om att EBU ska ställa krav på intellektuell nivå, så vi skulle slippa se Saade på scen.
Och ja, på den vägen var det.
I semifinal två, då Israels Eden Golan äntrade tävlingen, censurerades de höga buropen i tv-sändningen, men genom klipp på sociala medier inifrån arenan kunde vi höra dem. Israels medverkan var vad allt handlade om.
Israel fick medverka trots att landet utför ett pågående folkmord, eftersom det inte är landets statliga tv-bolag som utför samma folkmord menade EBU. De hade därtill mage att skicka det mest realpolitiska bidraget i Eurovisionminne.
Det hade varit enklare för EBU att diska dem när de tog emot ”October rain”. Istället behövde de bara skriva om den lite.
Eden Golan tvingades sjunga jag istället för vi, empowers istället för flowers och det hebreiska outrot ändrades så att det inte lika uppenbart handlade om de som dog vid det hemska terrordådet mot Novafestivalen.
”October rain” blev ”Hurricane”, och plötsligt var det som att låten lika gärna kunde handla om en felaktigt dömd afroamerikansk boxare (för politiskt?), eller kraftiga vindar för den delen, enligt EBU.
Men om man skulle skriva om from the river to the sea till från en mindre vattensamling till en annan större generisk vattensamling skulle alla ändå veta den ursprungliga innebörden.
Oklart om den skulle få ställa upp för tävlan.
Klart var åtminstone att palestinska flaggor inte fick finnas i publiken. Det kan väl vara okej om man ser det i ljuset av att inga andra flaggor som inte var med i tävlingen heller fick vara med.
Men även flaggförbudet slog fel när politikern Dorin Frăsîneanu från det europeiska liberala partiet ALDE nekades inträde till finalen med EU-flaggan. United by music – javisst, men European union – fan heller.
Istället för Israel var det Nederländerna som diskvalificerades. Under den andra semifinalen uppstod tumult när Joost Klein ska ha varit aggressiv mot en kvinna i produktionen. En polisanmälan om olaga hot skickades in till polisen och ute var det med Klein.
EBU förkunnade diskvalificeringen i ett pressmeddelande där de skrev att de har ”nolltolerans mot olämpligt uppförande” under evenemanget.
Vad medlemsländer gör på sin fritid har inte EBU med att göra, så att säga.
Inför deltävlingarna publicerades bilder på hur polisen intog Malmö. Krypskyttar på Emporias tak och bepansrade bussar på gatorna. Utöver Israels medverkan var det just säkerheten som dominerade rapporteringen.
Höna och ägg.
”Det här är vad Sverige har blivit” sade Paulina Neuding i SvD:s ledarpodd angående behovet av pansarbussar och krypskyttar.
För en gångs skull undrar jag om det inte är läge att se de ”last night in Sweden”-aktiga händelserna som någorlunda isolerade. Högerns vilja att se protesterna som en följd av massinvandring – en muslimsk ockupation – är sann i den mån att protester sannolikt inte skett om inte det fanns några palestinier i Sverige eftersom människor tenderar att behöva närhet till något för att bry sig om detsamma.
Så samtidigt som finalens skulle börja forslades demonstranter bort av polis utanför arenan, för att sedan återvända, för att sedan forslas bort igen. Allt som allt ganska välskött och icke-våldsamt av polisen.
Vilket politiker berömt efteråt.
Men det är lika fruktansvärt som absurt att ta del av alla högerpolitikers, framför allt moderaters, stoltserande med hur den väluppfostrade borgerligheten minsann kan skilja på musik och politik medan ”vänsteraktivister och Hamaskramare skämt ut Sverige under flera dagar” (Axel Josefson (M), oppositionsråd i Göteborg på X).
Plötsligt blev alla moderater ivriga att på sociala medier ta ställning för den helt enkelt bästa låten, Israels, som de alla plötsligt verkade se som något opolitiskt och objektivt.
Återvandringsdrottningen, tillika migrationsminister Maria Malmer Stenegaard (M) tyckte, liksom många av hennes kollegor, att det var viktigt att berätta att hon röstade ”på den bästa melodin – Israels!”.
De röstade också mot antisemitism, vilket hade varit fint och kanske potentiellt utan politiskt ställningstagande om det inte följdes av ett ”Heja Israel” exakt samtidigt som IDF gick in i Rafah.
Den evige twittraren Lars Beckman (M) gjorde det tydligast. Mellan sina många egna inlägg och retweets om hur mycket han hejade på Israel delade han också Mike Pences tweet om hur Israel ”inte har något annat val än att gå in i Rafah” dit stora delar av den Palestinska befolkningen tvingats fly.
Den lika evige särskrivaren Beckman höll också fram vad han kallar ”den tysta anständiga majoriteten” som inför finalen hade möjlighet att visa ”den skräniga skrikande vänstern var vi står i Israel frågan”.
MUF-ordföranden Douglas Thor tog också till X för att uttrycka sin oförståelse inför ”de som gapar högst” under ett pågående folkmord när han skrev att de ”sällan representerar de stora massorna” och delade en rubrik om att Israel fick flest av svenska folkets röster.
Detta trots att en opinionsundersökning av TV4 visat att något fler svenskar var för uteslutning av Israel än emot inför tävlingen.
Poängen fick också högern att gå i spinn över musiktävlingens poängsystem. Ifjol var det Eurovision-entusiasterna som kritiserade att Käärijä förlorade mot Loreen på grund av jurygruppernas röster.
I år tillskrevs jurygrupperna politisk orientering.
Lars Beckman, återigen, tackade folket för att de gav Israel sina röster till skillnad från ”kulturvänster juryn” som gav Eden Golan noll. Den moderata riksdagsledamoten Katarina Tolgfors kallar det ”karma på jurygrupperna” medan Robert Hannah (L) tycker det ”är tydligt att det svenska folket har låtit musiken och inte politik styra sitt val av vinnare”. Fredrik Kärrholm (M) kallar svenska folkets röster på Israel för ”ett välförtjänt stöd”. Europaparlamentarikern David Lega (KD) tackade för det viktiga stödet och skriver att det är viktigt för den judiska communityn.
Gulan Avci (L) kallade rösterna för en markering mot antisemitismen och Eden Golan för ”den modigaste kvinnan i Europa”.
Riksdagsledamoten Oliver Rosengren (M) skrev ”svenska folket > hatmobben” och kallade de i publiken som buade åt ”en 20-årig tjej som sjunger om lidandet från en terrorattack” för patetiska.
Rosengren medger åtminstone att låten är politisk.
Johan Ingerö (KD) kallade samma buande skara för ”slödder”. Han passade dessutom på att be Grekland betala tillbaka sina lån med en video på landets representant Marina Santi som gäspade under en presskonferens medan Eden Golan pratade, och skrev ”om vi nu ska bedöma sångerskor efter deras hemländers regeringar”.
Utöver kritiken mot den svenska jurygruppen passade Niklas Gillström (M) på att ge Loreen och hela artistsverige en känga när han menade att de inte visar sig från sin mest mogna sida, eftersom Loreen skulle vägra lämna över Eurovisiontrofén om Israel vann.
Ett uppfriskande inslag på politik-X kom oväntat från SD:s chefsideolog Mattias Karlsson som ville visa sin uppskattning för bruket av folkinstrumentet tagelharpa i det estniska bidraget.
Det var en politisk vecka.
Samtidigt som demonstranter kritiserades för att politisera musiktävlingen, tycktes högerpolitiker plötsligt visa upp en enad musiksmak. Ska man lita på våra blå folkvalda är Eden Golan en musikalisk hjälte.
Så låt oss tala lite om den Rysslandsuppväxta Eden Golans prestation. Jag måste tillstå att den var imponerande. Pressen var så stor att jag inte kan göra annat än att undra vilken slags Mossadträning hon fått för att kunna imponera så på scenen. Är det fel att vilja drogtesta henne?
Hon kommer nog att göra ett strålande jobb när hon nu till sist ska mönstra för den israeliska armén. Även om hon medietränats till att utanför scen vara så opolitisk som möjligt föll det pladask när hon i en intervju förkunnade sin stolthet över att gå med i den armé som bombar Gaza.
Skulle gärna höra hur EBU skiljer på tv och land här.
Det är svårt att se hur EBU ska fortsätta lajva opolitisk musikfestival. Men om något ska kunna rädda det hycklande apolitiska evenemanget är det väl det evigt alliansfria Schweiz. För när Nemo nu vann var allt lite mer som vanligt igen. Istället för att bråka om Israel så kunde man återigen ta del av transhat mot den icke-binära sångaren.
Det var förlösande när den icke-binära irländska häxan Bambie Thug symboliskt och vackert släppte munkavlen efter tävlingen.
”Så nu kan jag säga vad jag vill va?” frågade hen retoriskt och fortsatte: ”KAN, [det israeliska] tv-bolaget hetsade till våld mot mig två, tre gånger. […] Jag hoppas att de inte får vara med nästa år.”
Hen avslutar: ”Fuck the EBU. Jag bryr mig inte längre. Fuck dom.”
Status: eventuellt fruktansvärt quo.
