Bibliotek runtom i landet som arrangerar sagostunder med dragqueens har utsatts för hot och hat. I en debattartikel på Göteborgsposten skriver Soledad Cartagena, frilansjournalist och bibliotekarie: 

”Det var länge sedan bibliotek var tysta rum. Dragqueens, eller varför inte dragkings, är välkomna att fortsätta läsa för barn. I vår litteraturkanon trängs Selma Lagerlöf tillsammans med Abdellah Taïa och Tsitsi Dangarembgas.”

Hur gick det egentligen till när högerextrema samt konservativa politiker och opinionsbildare importerade en amerikansk kulturdebatt? Och hur landar debatten i en svensk kontext? 

Skreksjöng till ”La dolce vita”

Jag ser första avsnittet av ”Drag race Sverige”, på SVT. Det slår mig att det tagit orimligt många år innan tv-succén nådde svenska tittare. Den amerikanska versionen har följts av hängivna fans under 15 säsonger. Programmets syfte är att hitta nästa stora dragqueen, en stjärna in the making. Här bedöms uppträden, outfits och kreativitet. Men programmet är mer än glitter och glamour, här delar deltagarna generöst med sig av erfarenheter: unga bögar från landsbygden där de är ensamma om att klä sig i drag – till queens som varit med i gamet länge. I Sverige följer vi karaktärer som Elecktra från Höllviken, den brasilianska bomben Fontana och Umeås stolthet Antonina Nutshell. 

Men programmet sänds i minst sagt svåra politiska tider. Det amerikanska kulturkriget har anlänt, med buller och bång. Till en svensk publik som (till skillnad från radikala evangelister i USA) är vana vid drag som en del av svensk underhållning och kultur. Vi är många som växte upp med Christer Lindarw och After Dark. Gruppen, glittret och glamouren är en del av min barndom. Även då fanns de kritiska rösterna, försöken till att sexualisera något som vi, som barn, aldrig såg som sexuellt. Vi såg framträden, skreksjöng till ”La dolce vita” och önskade att vi i framtiden kunde få ett uns av självsäkerheten de förde sig med. 

Nationens överlevnad

Det var då. Numer ägnar sig högern åt historierevisionism och vill göra gällande att dragartister är ett nytt fenomen som våldför sig på barn. Jag funderar på om jag växte upp i samma Sverige som kritikerna. After Dark var en lika stor del av min barndom som E-type och Lena Philipsson. Och det blev människor av oss också. 

Men det amerikaniserade kulturkriget har långa anor. Det senaste decenniet har en nationalistisk konservatism vunnit mark hos allt fler svenska väljare. Individens rättigheter i relation till staten och kollektivet har varit en maktkamp som engagerat svenska väljare senaste hundra åren. Idag dominerar dock föreställningen om ett pågående kulturkrig, till stor del rättfärdigat genom den antisemitiska idén om ”kulturmarxister” som sedan andra världskrigets slut drivit på utvecklingen genom Frankfurtsskolans arvtagare. I en svensk kontext: genom 68-rörelsen. 

De flesta politiska rörelser skulle kunna enas om att det ständigt pågår en kamp mellan värderingar, men den högerradikala och radikalnationalistiska rörelsen hävdar att kampen i grunden handlar om nationens överlevnad. Kampen i den här föreställningsvärlden pågår på ett socialt och kulturellt plan; i slutet är det en fråga om seger eller död, som Mattias Karlsson (SD) uttryckte det några år sedan. 

Behövde en ny strid

I början på 90-talet formulerade den amerikanska radikalhögern en samhällskritik utifrån detta. Den så kallade politiska korrektheten var inom rörelsen inte enbart en produkt av individer som vill tycka ”rätt” men en ideologi, som med medveten beslutsamhet vill rucka hela samhället. Vänstern är, enligt rörelsen, ute efter de kulturella institutionerna (skolor, universitet, medier med mera) och rörelsens uppgift är i sin tur att vara en motståndsgrupp. Men kulturkriget var också högerns existensberättigande. 

I spåren av kalla krigets slut famlade amerikansk radikalhöger i blindo, kriget som formulerats som en kamp mot socialismen hade vunnits, den amerikanska vänstern var i princip utraderad som ett politiskt alternativ. Republikanerna vann, Ronald Reagan blev president. Ändå tyckte man att det radikala samhälle man hoppats på, och länge beskyllt socialister för att bromsa, var avlägset. Så uppfanns kulturkriget som ett koncept. Högern vann, vänstern förlorade i den ekonomiska kampen. Men kriget om kulturen kvarstod.

Därför befinner vi oss i detta läge. Vänstern är, i relation till högern, numer en svag politisk kraft. Ändå kvarstår föreställningen om den styrande vänstern, en som har sitt grepp över kulturinstitutionerna.

Behöver sin fiende

Debatten om dragqueens måste sättas i relation till detta. Dragscenen har för oss födda i början på 90-talet och framåt varit en självklar del av uppväxten. Sexualiserandet av dragartister säger mindre om barn, men mer om den transfoba föreställningen om män i kvinnokläder som i hemlighet vill förgripa sig på barn. Det är radikalhögern som sexualiserar barn och tvingar dem att tänka på artisters skrev, framför uppträdanden, outfits och jävligt bra låtar. 

Svensk radikalhöger befinner sig i exakt samma situation som den var i början på 90-talet i USA. Därför importeras debatten, för att högern sällan kan formulera en egen politik utanför fiendebilden. Men nu är kulturkriget här, med sitt vemod och äckel inför könsuttryck. Där blir vänsterns svar fundamentalt viktigt. 

Detta är inte ett kulturkrig, det är en direkt attack mot mänskliga rättigheter. Den vänster som köper konceptet om ett kulturkrig får fortsätta tjafsa på radikalhögerns planhalva. Men det är vår uppgift att fortsätta försvara könsöverskridande uttryck. Dragqueens är en del av svenskt kulturarv.