Lägg till pågående krig som – förutom det mänskliga lidande de orsakar – slukar enorma resurser och det är svårt att föreställa sig ett sämre utgångsläge.
Att en lång rad världsledare, däribland Sveriges Ulf Kristersson, avstår från att närvara säger ytterligare något om rådande prioriteringar.
Så vad kan vi egentligen förvänta oss av Cop29?
I och med den amerikanska valutgången har Biden-administrationens förhandlingskraft försvagats rejält, vilket riskerar leda till en generell ambitionssänkning även bland övriga länder.
Vetskapen om att världens största ekonomi återigen planerar att dra sig ur Parisavtalet kan mycket väl lägga sig som en våt filt över förhandlingarna. Det gäller inte minst i den viktiga finansieringsfrågan.
Hur andra, framförallt EU, nu väljer att agera kan därför bli avgörande för om mötet kommer att leda till några framsteg överhuvudtaget. Även Kina lär pressas allt hårdare på försäkringar om att klimatarbetet kommer att fortsätta och att nationen tar sitt ekonomiska ansvar.
Trots den billigare förnybara energins intåg har oljebolagen knappast agerat på ett sätt som tyder på att de är villiga att lägga sig ner och självdö.
Men det är inte bara i finansieringsfrågan som bakslag kan ske. I den slutliga överenskommelsen från förra årets Cop nämndes fossila bränslen uttryckligen för första gången genom att länderna uppmanades ”röra sig bort från” dem. Det sågs som ett framsteg, trots uteblivna formuleringar om en omedelbar utfasning av olja, kol och fossilgas. Inför det här mötet finns förhoppningar om att skrivningarna ska stärkas. Frågan är om det är möjligt när världens snart mäktigaste man har "drill, baby, drill" som en av sina främsta slogans.
Trots den billigare förnybara energins intåg har oljebolagen knappast agerat på ett sätt som tyder på att de är villiga att lägga sig ner och självdö. Istället vill de fortsätta håva in sina miljarder. För att stoppa dem behövs förbud och regleringar – det vet också industrins lobbyister som åker till Baku och som Trumpvinsten nu ger vind i seglen.
Den överhängande risken är alltså att Cop-mötet i oljelandet Azerbajdzjan blir ytterligare ett fiasko och fossillobbyjippo. För rent krasst kan alla klimattoppmöten som inte lett till verklig förändring betraktas som ett misslyckande – och än ökar utsläppen samtidigt som industrin som ligger bakom klimarkisen välkomnas till förhandlingsborden (förra året var antalet fossillobbyister rekordhögt: 2456 stycken, enligt koalitionen Kick big polluters out).
De positiva krafterna manifesteras istället i mindre konstellationer, som städer, föreningar, klimatorganisationer, progressiva företag och enskilda handlingar.
Effekterna av att världen snabbt rör sig mot katastrofala tre graders upphettning ser vi allt oftare i form av extremvädrens dödliga härjningar – senast i skyfallsdrabbade Spanien. Sponsrade av fossilindustrin drar ovädren fram; de dödar, ödelägger hela bostadsområden och fördriver människor. Bilderna som sprids från katastrofplatserna är som tagna ur fiktionens framtidsdystopier, samtidigt som de börjar bli en normalitet, även i Europa.
Medan experter i intervjuer och nyhetsinslag tycks få allt svårare att hålla tillbaka sina känslor har makthavarnas reaktioner till största del uteblivit. För många blir det därmed allt tydligare att det inte är politiska ledare eller globala sammankomster vi ska sätta vårt klimathopp till. De positiva krafterna manifesteras istället i mindre konstellationer, som städer, föreningar, klimatorganisationer, progressiva företag och enskilda handlingar.
Men precis som experterna allt mer desperat framhåller behöver alla nivåer arbeta gemensamt mot samma mål. Och det finns många – både tillresta i Baku och runt om i världen – som nu vädjar till makthavarna: Var inte som Trump. Lyssna till vetenskapen. Var medmänskliga. Agera nu.
