Det är en absolut nödvändig utveckling – och en som hela arbetarrörelsen måste bygga vidare på.
Yttrandet springer ur den landsomfattande rörelsen för vapenvila, vilken har engagerat många fackliga gräsrötter. Det är en absolut nödvändig utveckling – och en som hela arbetarrörelsen måste bygga vidare på genom att använda sitt betydande politiska kapital.
Satt i en historisk kontext är AFL-CIO:s yttrande en stor sak, för federationen har inte alltid, milt uttryckt, tagit ställning för fred.
Drev på krig i Vietnam
I början av andra världskriget var ledarna inom AFL (som 1955 slogs samman med CIO och bildade AFL-CIO) mer rabiat antikommunistiska än den amerikanska regeringen. USA ingick en strategisk allians med Sovjetunionen för att besegra nazisterna under kriget, men AFL-ledarna – varav några, som Jay Lovestone, var tidigare medlemmar i Kommunistpartiet som senare blivit övertygade antikommunister – såg ”kommunismen och fascismen som två sidor av samma auktoritära mynt”, som historikern Edmund Wehrle skrev 2001.
AFL började organisera mot kommunismen internationellt innan det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen ens kommit igång på allvar, och arbetade för att skapa antikommunistiska alternativ till kommunistiska fackförbund i Europa – och Vietnam. (En stor del av den här historien skildras i arbetarhistorikern Jeff Schuhrkes kommande bok ”Blue collar empire”.)
Under 1950-talet, när konflikten i Vietnam förvärrades, var man inom federationen oroliga för att den amerikanska regeringen skulle låta kommunisterna ta över Indokina, så ledarna satte hård press på president Dwight D Eisenhowers regering att skicka militär hjälp till de antikommunistiska styrkorna i Sydvietnam och dömde ut Eisenhowers förhandlingar som undfallenhet gentemot ”den röda världen”.
Federationen stöttade valet av John F Kennedy på grund av, inte trots, den betydligt mer stridslystet antikommunistiska riktning han tog i utrikespolitiken, och AFL-CIO hade ett än närmare förhållande till Lyndon Johnson. Under den här tiden var federationens utrikespolitik fullständigt sammanflätad med den amerikanska regeringens ansträngningar för att främja amerikansk krigsföring.
Nixons sista bastion
1969 kallade den dåvarande presidenten Richard Nixon AFL-CIO den ”sista bastionen” av amerikanskt stöd för kriget, och vid ett av den fackliga federationens konvent tystade dess ordförande George Meany, med 1 000 delegater i ryggen, en ensam oliktänkande som krävt truppnedskärningar och ett slut på kriget. Meany sa ”Det är den sortens fred man får i ett fängelse”, och antydde propagandistiskt att kriget var en kamp för amerikansk frihet.
Arbetarfederationens inblandning i kriget var moraliskt förkastlig, då den drog in den amerikanska arbetarklassen i slakten av miljontals oskyldiga vietnameser, laotier och kambodjaner. Den skadade också den amerikanska arbetarrörelsen. AFL-CIO:s stöd för Vietnamkriget orsakade en djup spricka mellan medlemmarna och alienerade fackförbund från den bredare nya vänsterrörelsen.
Som forskaren Penny Lewis visat var myten om ”hardhat hawks”, konservativa arbetare, en grotesk förenkling av arbetarklassens politik under den här tiden. I början av 1970-talet var faktiskt de flesta inom arbetarklassen emot kriget och många deltog i protesterna. Ett betydande antal fackförbund anslöt sig till nätverket Labor against the war. I sin bok ”Between a river and a mountain” (2005) hävdar Edmund Wehrle att AFL-CIO:s hållning skrämde bort medlemmar och allierade, vilket försvagade federationen politiskt och gjorde den illa förberedd för angreppen mot arbetare under 1970- och 1980-talen.
Starbucks först ut
Den här gången gör inte AFL-CIO samma moraliska och strategiska misstag. Precis som federationen gjorde 2003, när den tog ställning mot kriget i Irak, står nu AFL-CIO på samma sida som sina mest högljudda och principfasta medlemmar och samvetsgranna människor över hela världen.
AFL:s yttrande var inte helt oväntat. Motståndet mot Israels krig i Gaza har blivit allt synligare inom arbetarrörelsen. Tack vare att många fackliga gräsrötter organiserar sig i frågan, såväl som att fler unga engagerar sig i förbundens verksamhet, har ett växande antal fackförbund tagit ställning.
Starbucksanställdas fackförening, Starbucks workers united, var bland de första att fördöma kriget och har kämpat mot sin arbetsgivare för rätten att få använda Starbucks logga i sådana yttranden. I oktober tog fackförbunden United electrical workers och United food and commercial workers local 3000 fram ett yttrande om vapenvila som nu har undertecknats av otaliga arbetarföreningar, däribland United auto workers. (Jag vill vara fullständigt öppen med att jag är en aktiv medlem som drev på för ett krav på vapenvila på regional nivå.) Bland de andra större fackförbund som krävt vapenvila finns det amerikanska lärarförbundet, postarbetarförbundet och vårdarbetarförbundet 1199SEIU.
Buade när Biden talade
I ett utspel som en del medlemmar såg som ett svek mot det egna yttrandet om vapenvila, ställde sig UAW i januari bakom omvalet av Joe Biden. En del medlemmar protesterade under Bidens tal till United auto workers. Liknande scener kommer sannolikt att utspela sig även inom andra fackförbund. AFL-CIO meddelade redan i juni förra året att de stödjer Biden, så även det tåget har gått.
Arbetare inom tillverkningsindustrin skulle kunna vägra att tillverka de vapen som används för att slakta palestinska barn.
Men det finns många andra sätt för fackförbund att bygga vidare på momentumet för dessa krav på vapenvila. Arbetare inom tillverkningsindustrin skulle kunna vägra att tillverka de vapen som används för att slakta palestinska barn. Forskare skulle kunna vägra att utföra forskning som göder krigsmaskinen, vilket en enorm andel av forskningen vid universiteten gör. Fackföreningar av alla slag kan ordna med politisk utbildning i frågan, för både medlemmar och icke-medlemmar, och de kan stödja demonstrationer.
Arbetstagare skulle också kunna spela en viktig roll genom att lobba mot politiker, särskilt demokrater i kongressen, för att stoppa kriget, såväl som använda sina pengar och sitt politiska inflytande till att försvara det växande antalet valda ledare som står upp för det palestinska folket – varav de flesta kommer att ställas inför arga och förmögna motståndare, särskilt från lobbygruppen American Israeli political action committee (Aipac).
Kan välja radikala kandidater
För inte så länge sedan skulle det ha verkat osannolikt att större fackförbund skulle lämna Demokraterna för att stödja vänsterorienterade, socialistiska och krigskritiska kandidater till kongressen. Nu har Rashida Tlaib, Palestinas främsta allierade i kongressen, stöd från AFL-CIO i Michigan. Många andra krigskritiska kandidater kommer att behöva liknande stöd från arbetarrörelsen.
Det är bra att AFL och många fackförbund inte upprepar arbetarrörelsens tidigare misstag. Att ta ställning mot kriget kommer att hjälpa dem att utveckla starkare institutioner för arbetarklassen, vilket alla kommer att dra nytta av. Men för att uppnå en tryggare, fredligare värld är det också nödvändigt att fackförbunden och deras medlemmar gör mer än tar ställning; att de tar sin egen makt på allvar och använder den för att stoppa kriget.
Liza Featherstone
Kolumnist för Jacobin, där denna artikel först är publicerad. Har skrivit boken ”Selling women short: The landmark battle for workers' rights at Wal-mart”.
Översättning: Jenny Cleveson
