Den kurdiska PKK-rörelsens grundare och ideologiska ledare, Abdullah Öcalan, uppmanade via ombud på torsdagen PKK att lägga ner den väpnade kampen och att upplösa sig själv som organisation. Uttalandet lästes upp vid en välbesökt pressträff i Istanbul av politiker från det pro-kurdiska oppositionspartiet DEM, som genomfört flera besök hos den livstidsdömda Öcalan den senaste tiden.
PKK grundades som ett revolutionärt parti 1978 med målet att upprätta en självständig och socialistisk kurdisk nationalstat. 1984 påbörjade partiets väpnade vinge ett gerillakrig mot den turkiska staten som har fortsatt fram tills idag, med några avbrott för vapenvilor. Öcalan hade länge en bas i Syrien, men tvingades lämna landet och infångades av turkiska styrkor i Kenya i februari 1999. Sedan dess har han suttit fängslad i Turkiet, långa perioder i isolering. Under 2000-talet har han förändrat PKK:s ideologi och istället eftersträvat kurdisk autonomi.
Vill ha samexistens
I uttalandet säger Öcalan att PKK:s kamp har försvagats av realsocialismens sammanbrott och att den enda vägen framåt är att bygga ett demokratiskt samhälle där turkar och kurder kan samexistera. Han menar att en politisk process som inletts i Turkiet under hösten möjliggör detta, och uppmanar därför PKK att försvinna som organisation.
Ett ”stort uttalande” i den här stilen har varit väntat i flera månader, sedan DEM-politiker i julas för första gången på ett decennium fick lov att träffa den fängslade Öcalan. Det blev möjligt sedan det turkiska högerextrema partiet MHP:s ledare Devlet Bahceli i oktober förra året gjorde en svårförståelig tvärvändning och började tala om fred, trots att han och hans parti varit den kurdiska rörelsens värsta fiende. Bahceli har föreslagit att Öcalan kan benådas och bli frigiven om han upplöser PKK.
Uttalandet av Öcalan, som är djupt vördad bland miljontals kurder, är i princip lika historiskt som det han gjorde 2013 när han utropade en vapenvila. Den gången höll freden i 2,5 år. Flera aspekter gör att det även nu är bäddat för fortsatt konflikt.
PKK-ledningen lyder inte uppmaningen
PKK har sitt högkvarter i Kandilbergen i Kurdistanregionen i norra Irak och har stått under ledning av nya figurer sedan Öcalan fängslades. Därifrån har PKK redan meddelat att man inte kommer acceptera några uttalanden som görs av Öcalan medan han är kvar i fångenskap. Man begär att Öcalan fysiskt ska träffa PKK-ledningen, och man har sagt att PKK-gerillan kommer lägga ner sina vapen bara efter att den kurdiska frågan blivit löst.
”Den kurdiska frågan” är Turkiets 100 år långa förtryck av det kurdiska folket, där man nekat kurder rätten att lära sig kurdiska i skolan, ge sina barn kurdiska namn, spela traditionell musik och på andra vis utöva sin kultur. Kurdiska oppositionspartier har i decennier försökt bekämpa detta förtryck med parlamentariska medel, men konsekvent motarbetats. Sedan 1990 har sju sådana partier kriminaliserats och tvingats ombilda sig själv under ett nytt namn: DEM är den senaste reinkarnationen.
Kampen går vidare
Inga konkreta planer för att demokratisera Turkiet och erkänna landet som ett mångkulturellt land har ännu presenterats, varför PKK och dess många anhängare lär vara skeptiska till att avsluta sin kamp.
Vidare har PKK under sin långa existens blivit en transnationell massrörelse som också är politiskt och militärt aktivt i Syrien och Iran, där tidigare förgreningar av rörelsen också har ombildats till fristående organisationer som fortsätter följa Öcalans ideologi. Däribland organisationerna PYD och YPG i det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien.
Trots processen kring Öcalan som pågått sedan i höstas har Turkiets president Recep Tayyip Erdogan utökat sina aggressioner mot det syriskkurdiska självstyret. Risken är stor för att Turkiet genomför en ny invasion av området, vilket snarare kommer kasta mer bensin på den kurdisk-turkiska konflikten. Precis sådana spänningar i Syrien ledde till att vapenvilan mellan PKK och den turkiska staten kollapsade 2015.
Natos medlemsländer, som i över tio års tid haft ett militärt samarbete med kurderna i Syrien, har lika länge haft ett tillfälle att mäkla fred mellan de båda parterna – men inte prioriterat detta. Kanske står hoppet nu till att omvärlden ändå försöker utnyttja det unika tillfälle som uppstår i och med Öcalans uttalande, och ser till att båda parterna kan mötas i samtal som leder fram till en demokratisering av Turkiet. Bara så kan en av Mellanösterns äldsta väpnade konflikter få ett slut.
